Programmen i Sveriges Television ska ju i princip vara opartiska. Detta är en konsekvens av bolagets tidigare monopol och fortsatta finansiering via licensavgifterna.
I praktiken är det dock inte alls så. Om man ser på samhällsprogrammen är det tvärtom påfallande att programmakarna i princip är motståndare till tanken att tittarna själva ska ta ställning till de frågor som tas upp i programmen. Programmen är tvärtom utformade för att närmast övertydligt klargöra för tittaren vilka åsikter han bör ha efter att ha sett dem.
Det gäller i extrem grad program som "Uppdrag granskning" och "Mediemagasinet", men också ett konsumentprogram som "Plus" och för den skull också "Dokument inifrån" och oftast också "Dokument utifrån".
"Dokument utifrån" bjuder ibland in några svenska experter för att ge synpunkter på det som påstås i programmet. Men det gäller bara när man köpt in dokumentären från utlandet. Ett program som det om folkmordet i Rwanda häromveckan med sin extrema och i stor utsträckning helt felaktiga förklaring till folkmordens orsak sändes helt okommenterat. Avsikten var inte att ge en opartisk bild utan att tvärtom ge en starkt partisk bild.
Varför jag nu återkommer till dessa funderingar är på grund av två program på onsdagskvällen. Det ena var "Dokument inifrån" som i upphetsad ton ville övertyga alla föräldrar om att deras barn ser på hemska porrsajter som för alltid kommer att förstöra deras liv. Jag ifrågasätter inte att ämnet kan tas upp. Vad jag vänder mig emot är det tonfall av chock och moralpanik som utmärkte hela programmet.
Det andra programmet var TV3:s "45 minuter" med Renée Nyberg. Hon visade där att det går att göra meningsfulla och intressanta mediekritiska program utan det förfasande som utmärker "Mediemagasinet". Renée Nyberg gjorde sakliga och humoristiska intervjuer med kändisar som kände sig misshandlade och utnyttjade i kvälls- och veckopress och lät samtidigt de anklagade tidningarnas chefer komma till tals på ett sätt som just genom bristen på indignerad upphetsning från intervjuarens sida kom att bli rejält avslöjande.
"Robinson-Robban" är en av de kändisaspiranter som uppenbarligen varit beredd att säga vad som helst för att få uppmärksamhet i pressen. Och tidningarna har, säkert mot bättre vetande, slagit upp hans påståenden som om de var sanna.
I övrigt gillade jag Kjell Bergqvists karakteristik av en av skandalreportrarna att han "ser ut som om han kammat sig med en fläskkotlett på morgonen".
På tv
ERNST KLEIN