I måndagens ledare hyllar Corren "euroländernas och Storbritanniens krispaket" och tar det till utgångspunkt för att plädera för EMU och svenskt EMU-medlemskap (13/10). Detta är en felaktig historieskrivning.
USA är en monetär och politisk union med alla de maktresurser som EU-vänner vill ge till Europeiska centralbanken och Bryssel. Det har inte hjälpt alls.
En tvekande, långsam och valhänt hantering har tillåtit situationen att förvärras i flera veckor (eller i drygt ett år, om man så vill). Och hur hade det gått om alla EU-länder hade varit med i eurozonen och varit underkastade en central ledning?
Då hade Angela Merkel och Nicolas Sarkozy suttit och lett resultatlösa förhandlingar om vad som borde göras. Framför allt den tyska ledningen har ju helt saknat lyft och statsmannaskap under denna kris.
Nu kunde Storbritannien gå fram på egen hand, kreativt och modigt, tack vare att landet stod utanför EMU. EMU-länderna följde efter i söndags efter att själva ha misslyckats med att få fram kraftfulla åtgärder. Årets nobelpristagare i ekonomi, Paul Krugman, uttrycker samma syn i måndagens New York Times.
Euroländerna har inte visat handlingskraft utan gjort som Storbritannien, samtidigt som Schweiz och Norge, som inte ens är med i EU, har medverkat aktivt i processen. Detta är Junilistans credo, institutionell konkurrens. Självständiga länder tävlar om att finna goda lösningar och de flesta följer efter det land som lyckas bäst.
Det krävs naturligtvis förstärkt internationellt samarbete i framtiden på området, men det är på global nivå. Det är i IMF och Bank for International Settlements i Basel som dessa frågor skall hanteras, inte på EU-nivå.
Ledarskribenten passar också på att använda en forskningsrapport som kom fram till att svensk export skulle ha varit över 100 miljarder högre om vi hade varit med i EMU och skriver: "Det är pengar, och i förlängningen, arbetstillfällen, som vi inte har råd att avvara." Detta är väl ändå orimligt att skriva i en välrenommerad tidning.
Sanningen är ju att importen skulle ha stigit lika mycket. Något skäl att tro att det skulle bli fler arbetstillfällen finns inte. Däremot skulle den arbetskraft som förlorade jobben i den importkonkurrerande industrin komma att arbeta i mera produktiva arbeten när de hittat nya jobb. Det är det som är den samhällsekonomiska vinsten. Och den är inte över 100 miljarder kr utan kanske en tiondel därav. Vi talar alltså om en engångshöjning av BNP på kanske tre promille.
Det är värt mer än tre promille av BNP att kunna föra en självständig penningpolitik och därmed ha större möjligheter att stabilisera svensk ekonomi i denna turbulenta värld. Att anta euron är att spela tärning med svenska löntagares sysselsättning och de svenska småföretagens framtid.
Nils Lundgren