Correns ledare (22/1) skjuter ordentligt förbi målet. Kontentan är att ju mer jordbruksprodukter vi bränner till etanol desto mindre mat blir det över för jordens fattiga att äta. Ingen slutsats kan vara mera fel.
Den rika delen av världen har i decennier subventionerat produktionen av mat. Varje land ville, med erfarenhet av krigens svält, ha ett överdimensionerat jordbruk "att ta av" om det åter blev oroligt. Lobbyn som ville att bönderna skulle tjäna bättre alternativt att konsumenterna skulle få billigare mat har varit mer än framgångsrik. Ändliga resurser har gratis kunnat exploateras av jordbruket.
Det har lett till ett världsmarknadspris på en orealistisk nivå. Överskottssäd som kostat mellan 1 och 1:50 kronor per kilo att producera har exporterats för 70 öre.
Om en afrikansk bonde skall producera vete, ris eller durra till mer än familjens behov kostar det också mer än en krona kilot. Men när den politiska eliten i utvecklingsländerna försörjt tredje världens miljonstäder har man förstås köpt in den billigare majsen från utlandet. Hur skulle då den fattige bonden kunna utveckla sitt jordbruk för att kunna sälja mat?
Samtidigt vet vi att inget u-land kan börja sin utveckling med någon annan sektor än jordbruket.
Etanolbränningen förbrukar nu enorma mängder spannmål. Vetepriset har på kort tid tredubblats. Eftersom olika spannmålsslag är utbytbara har de alla stigit i pris. Spannmål är grunden för köttproduktionen i Europa och USA så köttpriserna kommer också mycket snart att raka i höjden.
Tillfälligt är detta katastrofalt för innevånarna i Afrikas miljonstäder. Men det innebär en möjlighet för utveckling av den lokala livsmedelsproduktionen. Potentialen är nästan obegränsad om inte politikerna lägger hinder i vägen. Varje land på jorden kan galant försörja sin egen befolkning om bara dess bönder får chansen.
HÅKAN STENSSON