Kan verkligen den som med berått mod slår ihjäl en annan människa vara fullt frisk? Detta har alltid förefallit mig vara en orimlig tanke. Men betyder det att vi aldrig skulle kunna döma en mördare till fängelsestraff? Också det förefaller mig orimligt.
I en debattartikel i Dagens Nyheter protesterar några vänner till Anna Lindh mot hovrättsdomen mot Mijailo Mijailovic och anser att det är fel att han dömts till rättspsykiatrisk vård, istället för till fängelse. De tycker med rätta att han förefaller ha agerat fullständigt rationellt efter dådet och att det alltså alldeles oavsett om han hörde röster som beordrade honom att ge sig på Anna Lindh inte tycks ha förlorat bruket av sitt förnuft.
Psykiatrisk expertis har också varit oense om graden av Mijailovics psykiska sjukdom. Några har ansett att han inte varit tillräckligt sjuk för att han ska kunna dömas till fängelse. Andra har tvärtom menat att han är så sjuk att endast rättspsykiatrisk vård är en möjlig påföljd.
Att på detta sätt rena bedömningsfrågor ska avgöra om radikalt olika påföljder för ett brott är milt sagt otillfredsställande. Problemet är inte experternas och domstolarnas olika slutsatser om Mijailovic. Problemet är lagstiftningen som drar en skarp gräns där ingen sådan gränsdragning är möjlig.
Det finns ett antal fall där inget som helst tvivel råder om att ett mord begåtts därför att illgärningsmannen varit så sjuk att han inte förstått vad han gjort, eller i vart fall inte haft minsta förmåga att styra sina handlingar. I dessa fall, men de är nog ganska få, kan den som begått brottet över huvud taget inte göras ansvarig för sin handling. Han måste skickas till tvångsvård.
Men i nästan alla andra fall handlar det om en glidande skala mellan att gärningsmannen inte är fullt normal till att han är ganska svårt psykiskt sjuk. Påföljden bör spegla en sådan insikt.
Sedan länge ska ett straff i Sverige inte vara en samhällets hämnd på gärningsmannen utan syfta dels till att markera hur oacceptabel hans handling varit, dels ge honom en sådan vård att han sannolikt inte upprepar sin brottslighet. Tyvärr fungerar inte vården så väl som den borde, säkert är det också svårare än man vill tro att vänja någon av med ett brottsligt beteende. Väldigt många brottslingar återfaller i brott sedan de frigivits efter avtjänat straff. Att de inte får stanna i fängelse under sådana omständigheter är i grunden en avvägning mellan den risk som deras frigivning innebär, och den respekt som vi är skyldiga också en människa som begått brott. I somliga amerikanska delstater har man infört att livstids fängelse alltid blir påföljden om någon upprepade gånger återfallit i brott. Erfarenheten av ett sådant system är inte särskilt god. Det blir dessutom dyrt.
För någon som begått det allra allvarligaste brott som kan tänkas, nämligen att avsiktligt ha berövat en annan människa livet, måste kravet på garantier för att inte brottsligheten upprepas ställas högt. Det är grunden för att vi har ett straff som heter livstids fängelse, som dock i praktiken inte betyder livstid.
Att någon begått sitt brott under inflytande av allvarlig psykisk sjukdom är ingen anledning att mildra detta krav. Säkert skulle många som dömts till fängelse inte mörda igen även om de släpptes efter kort tid. Men lika litet som deras ofarlighet blir en läkarbedömning, bör den bli det bara för att domstolen bestämt sig för att döma till psykiatrisk vård.
Om alla mördare är mer eller mindre psykiskt sjuka bör de alla i princip dömas till livstids fängelse. Sedan bör graden av deras sjukdom avgöra vilken psykiatrisk vård de ska få. Att indela mördare i två klasser håller inte.