Bort med gubbarna, hojtar Centerns ungdomsdistrikt i Östergötland. CUF-arna vill ha in fler unga i fullmäktige och på andra politiska uppdrag. Det är ett självklart krav från ett politiskt ungdomsförbund. Det förtjänar allt stöd. Problemet är att intresset för att ta politiska uppdrag inte verkar vara så stort hos yngre väljare. Och de som accepterar hoppar ofta av efter kort tid.
Ett skäl är att politiska uppdrag har blivit alltmer tidskrävande och dessutom i allt större utsträckning handlar om att leva upp till lagkrav som uppställts av regering och riksdag. Det är jobbigt och ofta inte särskilt stimulerande för den som är ung och otålig. Att unga männi-skor tycker att det finns roligare sätt att tillbringa fritiden är inte förvånande. Har de dessutom just bildat familj är det närmast självklart att tiden inte också räcker till för kommunalpolitiken.
Men centerungdomarna önskas all framgång i sin strävan att rekrytera fler unga och förhoppningsvis inser också de som redan sitter på uppdragen i kommunerna att det är rimligt att de makar på sig om det finns kvalificerade yngre kandidater.
Dock tror jag att centerungdomarna skjuter in sig på alldeles fel mål när de ondgör sig över att det finns alltför många gubbar i kommunalpolitiken. Hela 29 procent av fullmäktigeledamöterna i Östergötland är 60 år eller äldre, konstaterar man upprört.
Detta råkar dock ganska exakt motsvara 60+arnas andel av den vuxna befolkningen. Den grupp som är överrepresenterad är de medelålders.
Jag tror att det finns anledning att ställa krav på en rakt motsatt utveckling mot den centerungdomarna förordar. Det är inte färre 60+are vi ska ha utan fler.
Tänk efter: den genomsnittliga pensionsåldern har sjunkit till 60. Det betyder inte att fler människor över 60 blivit kraftlösa. Tvärtom, de är friskare än någonsin, lever genomsnittligt längre och de har både tid och erfarenhet som de skulle kunna ställa till samhällets förfogande.
Som det nu är tillämpar de flesta partier regeln att ingen blir nominerad till ett politiskt uppdrag som fyllt 70. Det finns många av världspolitikens stora som skulle ha fallit för den regeln. Den är också alldeles omotiverad om man bara utgår från att den som får ett uppdrag också ska ha kraft att sköta det.
Problemet är inte att vi har för många äldre i fullmäktige och nämnder. Problemet är snarare att ingen som inte varit aktiv i politiken under årtionden kommer in om vederbörande är 60+.
Därmed tappar man säkert massor av människor som med en lång arbetslivserfarenhet skulle kunna tillföra politiken nytt blod, om än inte ungt blod.
Ett kommunalt uppdrag kräver mycket tid, både för sammanträd- en och för inläsning. Den som vill ta egna initiativ måste dessutom ha tid och ork att följa med i samhällsdebatten, läsa tidningar och lyssna till radio. Dessutom bör han naturligtvis helst också ha både tid och intresse för att prata med sina grannar och andra inom kommunen. Partierna har ofta ambitiösa program för att vidareutbilda sina politiker. Också deltagande i dessa seminarier tar mycket tid.
Den tiden har pensionärerna, men just inga andra.
Finns det då pensionärer som skulle vilja ta steget in i politiken? Jag är ganska säker på det. Många pensionärer söker efter uppgifter som kan göra deras tillvara mer meningsfull. Några fyller naturligtvis sin tid med barnbarnen eller någon hobby. Men för andra skulle ett politiskt uppdrag kännas som ett viktigt erkännande av att de fortfarande kan göra en samhällsnyttig insats.
Så gärna fler unga i politiken, men lika viktigt: försök få in fler gamla istället för att knuffa ut dem som redan finns där.