Lena Olsson (v) skriver i en debattartikel att brott bäst bekämpas genom socialpolitiska insatser hellre än ökade resurser till poliser.
Författaren framför dessutom att större delen av den kriminologiska forskningsexpertisen håller med om föreställningen att insatser på "välfärden och socialpolitikens område" är bästa sätt att minska brottsligheten.
Det har länge varit en etablerad tro bland svenska beslutsfattare att lagstiftning och poliser inte är rätt sätt att bemöta brottslingar.
Den som begår brott ses som offret och problemet beskylls på samhället. Inte minst vänsterpolitiker attraheras av tanken att det är politikernas roll att genom social ingenjörskonst och bidragssystem skapa ett samhälle där inga brott begås.
Men tanken på att det är social politik hellre än rättsväsendet som råder bot på brottsligheten tål att ifrågasättas. Forskningen visar i själva verket på raka motsatsen. När terrorberedskapen i USA höjdes från gul till orange färgkodning ökade exempelvis polisernas skift från 8 till 12 timmar. En vetenskaplig studie visade att antalet bilrelaterade stölder i Washington minskade med 43 procent som resultat av denna 50 procentliga ökning i polisverksamheten. En rad liknande studier som genomförts under de senaste åren visar att en ökning av polisens verksamhet med 10 procent leder till en minskning av brottsligheten med 3-8 procent.
På samma sätt visar forskning att lagstiftningen "three strikes and you are out", som infördes i Karlifornien 1994 och som innebär att upprepad brottslighet straffas hårt, har gett omfattande effekt. En grupp forskare studerade beteendet hos fångar som släppts ut ur fängelser och fann att denna lag hade lett till att minska brottsbenägenheten hos dem som begått ett första allvarligt brott med hela 30-50 procent. Totalt minskade brottsligheten i delstaten med ca 12 procent tack vare denna lagstiftning.
Det är viktigt att våra beslutsfattare vågar ifrågasätta tidigare ideologisk bild av brottsbekämpning och ta till sig kunskap från vetenskapliga studier. Vi måste komma ihåg att statistiken ovan inte bara handlar om siffror, utan om liv som har räddats, inbrott som har förebyggts och våldtäkter som har stoppats genom effektiva polisiära insatser. Statens främsta roll är att beskydda medborgarna från brottslighet. Riksdagsledamöter i alla partier bör ta detta ansvar på fullaste allvar.
Nima Sanandaji