1997 fattade riksdagen beslut om nya riktvärden för flygbuller. Över en natt blev i praktiken all expansion av Linköping omöjlig. Redan då insåg riksdagen att detta beslut skulle få förödande konsekvenser för Linköping varför man också skickade med ett utredningsuppdrag där bland andra Försvarsmakten skulle utarbeta tydliga riktlinjer för hur de nya riktvärdena skulle tolkas. Tyvärr kom aldrig utredningsarbetet igång.
Nu står vi öga mot öga med konsekvenserna av detta, när Linköping vill växa. För att lyckas med en hållbar tillväxt så behöver vi nya bostadsområden i centrala delar av staden.
Det finns också en mängd människor som vill bosätta sig utanför stan. Men det blir omöjligt på grund av flygbullret. Alla parter är överens om att detta är ohållbart. Riksdagsbeslutet har inte tagit hänsyn till den situation som råder i Linköping.
Som folkvald i Linköping ser jag det då som min uppgift att åtgärda den uppkomna situationen. Antigen gör jag det genom att yrka för restriktioner eller så försöker jag påverka beslutsfattarna i Stockholm då deras beslut inte är förenligt med kommunens visioner. Jag har valt den senare vägen av den enkla anledningen att jag är övertygad om att det går att bedriva flygverksamhet samtidigt som vi utvecklar Linköping.
Därför jobbar vi hårt med att hitta konstruktiva lösningar där de boendes hälsa inte kompromissas med, men där vi samtidigt gör det möjligt för flyget att finnas kvar.
Att göra som Lars-Erik vill, ge ensidiga restriktioner för fortsatt flygverksamhet, är inget som vi tror är konstruktivt. Lagar och riksdagsbeslut kan inte få den status att de aldrig kan revideras. Nu när vi ser att vi kan kombinera flygverksamhet med Linköpings fortsatta utveckling så vore det fel av mig att inte jobba för en förändring.
Muharrem Demirok