Än en gång debatteras sjukförsäkringen. Den här gången har man upptäckt att en del läkare sjukskriver, andra inte - för till synes samma symtom.
Men är det verkligen så?
Kritikerna utgår från Verdandi-dogmen, det vill säga att alla är i grunden lika. Visst finns det stora likheter mellan individer, men också olikheter.
Ännu större är skillnaderna i omgivningar. En människa kan vara harmonisk i en miljö men hopplöst missanpassad i en annan.
Alla människor vill ha meningsfulla uppgifter, men vad som är meningsfyllt varierar starkt mellan individer och mellan omgivningar.
Många försök att definiera "frisk" har gjorts men alla har misslyckats. Om man inte kan definiera "frisk", hur ska man då kunna bedöma "sjuk"?
För det är väl ändå det som sjukförsäkringen handlar om?
Inte blir det bättre av att hälsofrågor är sammanvävda med arbetslivsfrågor och andra sociala frågor. Inom den medicinska vetenskapen finns åtminstone många högutbildade som kan kritisera politiken.
Värre är det inom socialvetenskaperna. Den humanist som vågar kritisera samhället biter den hand som föder honom eller henne.
Under de senaste 70 åren har folkhemmet lagats och lappats och ändrats åtskilliga gånger. Byggt av prima virke men på dålig grund och utan planritning. Folkhemmet måste totalrenoveras.
Politikerna må vara byggherrar. Men låt kvalificerade arkitekter rita och kunniga hantverkare bygga.
Grundtanken måste vara att se det friska - inte det sjuka.
Alla kan göra något och detta något befrämjar hälsan. Hur detta "något" ska administreras måste utredas.
Sten Öhman