Med stigande förvåning hör jag hur Muharrem Demirok vädrar sitt förakt för plaskdammar. Han argumenterar att de hör till en svunnen tid, och att jag och socialdemokraterna inte kan förnya oss och tänka nytt. Det höga tonläget beror väl på brist på argument.
Min uppfattning är att vatten är ett utmärkt inslag i levande stadsdelar, att det är modernt och speglar en stad som vill låta människor samlas runt vatten, även i bostadsområdena. Jag har den största respekt för alla de centerpartister som slåss för sin bygd och att landsbygden skall leva. Jag tänker till exempel på Roland Larsson som vakar över Ljungsbros intressen. Men minst lika legitimt är att värna och slåss för stadsdelar inne i staden. Jag tycker att de som bor i Valla och Åbylund skall kunna mötas i goda miljöer för lek och avkoppling. Därför blir Muharrem Demiroks angrepp mot mig med anklagelser om särintressen också ett angrepp på alla de i det egna partiet som tänker på det nära och småskaliga. Muharrem Demiroks vurm för höghus, granit och betong kanske känns rätt runt Stureplan där Muharrem Demirok verkar ha sin ideologiska hemvist men är mindre gångbart i Valla, Lambohov, Berga och Ljungsbro.
Mina förslag till förnyelse och upprustning av plaskdammarna är finansierade. Det enda som Muharrem Demirok behövde stödja är låga årliga driftkostnader. Muharrem Demirok motar goda idéer om utveckling i bostadsområden bara för att de idéerna inte är hans egna. Mjuka idéer som skulle bli något unikt och spännande i stället för hårt och högt. En bred debatt med olika idéer borde välkomnas, utvecklingen i Linköpings bostadsområden mår bra av parker, vatten och mötesplatser i stället för betonglösningar som inte är till för de som bor där.
Birgitta Wallberg-Håkansson