Det är svårt det här med jämställdhet. De flesta säger sig vara för det men ändå är samhället långt ifrån jämställt. Formellt sett är villkoren lika men i praktiken tycks kvinnor ha mycket svårare än män att få bra löner och inflytelserika positioner. Inte undra på att de som arbetar för jämställdhet blir frustrerade!
Speciellt som folk inte heller tycks ha vett att agera jämställt när de får välja själva.
Kvinnor fortsätter att söka sig till kvinnodominerade yrken och män till mansdominerade.
Till och med de minsta barnen vill helst ha traditionella pojk- och flickleksaker, vad de vuxna än säger. Och - värst av allt - de allra flesta småbarnsföräldrar ordnar det fortfarande så att mamman är föräldraledig längre tid än mannen.
Inte undra på att de som arbetar för jämställdhet blir ännu mer frustrerade! Därför vill många av dem ändra på föräldraförsäkringen så att alla föräldrar måste dela lika på tiden med barnen. Det kallas individualiserad föräldraförsäkring.
Det finns knappast något folkligt stöd för en sådan reform. Väljarna vill inte ha den, och minst av allt de närmast berörda, det vill säga småbarnsföräldrarna. Men förespråkarna ger sig inte.
Det är som om all frustration över samhällets bristande jämställdhet fokuseras till denna enda fråga. Det finns nämligen inte så många andra politiska reformer att föreslå. Rent formellt är ju samhället redan jämställt. Men om man är politiskt engagerad vill man gärna ha något konkret att föreslå. Därför slutar många tal och artiklar om bristande jämställdheten med krav på individualiserad föräldraförsäkring.
Det är rent fantastiskt att se så många förhoppningar som knyts till denna reform. Det är ingen ände på hur mycket elände som sägs bero att kvinnor tar ut mer av föräldraledigheten. Då läggs grunden för en ojämlik fördelning av hushållsarbetet i hemmet, påstås det. Då hamnar kvinnan ohjälpligt efter i karriären, säger man. Och sen är det bara en tidsfråga innan barnen också sitter där, lika fast i förlegade könsroller som sina föräld- rar. Det sprider sig från släktled till släktled, som arvsynden ungefär.
Men tänk om det inte är så enkelt som att all ojämställdhet beror på de där extra månaderna som mammorna är hemma med småbarnen? Tänk om det inte ens kommer att göra någon större skillnad om man tvingar folk att dela på föräldraledigheten? För det är naturligtvis det som det handlar om. Uttrycket "individualiserad föräldraförsäkring" är bara en förskönande omskrivning för vad det egentligen rör sig om, det vill säga tvångsdelad föräldraförsäkring.
Ja, uttrycket individualiserad används ganska slarvigt i det här sammanhanget. När statsminister Göran Persson skulle slingra sig ur en debattartikel han råkat skriva under tillsammans med Margareta Winberg där de krävde individualiserad föräldraförsäkring, då skyllde han på att han hade menat att individerna själva ska få bestämma hur de ska fördela ledigheten.
Reformförespråkarna låtsas att de vill att föräldraförsäkringen ska fungera som alla andra försäkringar och följa individen, ungefär som pensionen eller sjukförsäkringen. Alla skulle då ha en viss tid att ta ut för varje barn och den tiden skulle inte gå att lämna över till någon annan. Men det bara som de säger, för annars skulle de också vilja att ensamstående föräldrar bara ska få ut halva ledigheten. Men det är det så klart ingen som vill. Exemplet med ensamstående föräldrar påminner oss om något viktigt: ledigheten som följer med varje nyfött barn är inte i första hand till för att föräldrarna ska få tillfälle att vara lediga, utan för att barnet ska få bästa möjliga omvårdnad av sina egna föräldrar.
Den individ det först och främst borde handla om när vi talar om föräldraförsäkringen är alltså varken kvinnan eller mannen, utan barnet.