Det gångna året har det talats en del om arbetsrätten. Den finns till framför allt för att värna den anställde i förhållande till arbetsgivaren.
Tanken är att en stark arbetsrätt ger trygghet för den anställde vilket i sin tur är en styrka för företagen.
Svensk arbetsrätt innebär bland annat att nyblivna föräldrar kan vara hemma från jobbet med statlig ersättning. Den talar också om att föräldralediga inte får missgynnas i arbetslivet. Ändå visar forskning och statistik att barnafödande och föräldraledighet hämmar löneutvecklingen och är ett hinder i vägen för den som vill göra karriär. Det beror på att både arbetsrätt och arbetsliv är utformade utifrån ett antagande om att arbetstagare inte har huvudansvaret för små barn.
I Jenny Julén Votinius nyligen framlagda avhandling Föräldrar i arbete - En könskritisk undersökning av småbarnsföräldrars rättsliga ställning finner jag förklaringen till fenomenet: det är möjligt för arbetsgivaren att missgynna föräldrar utan att bryta mot lagen.
Samtidigt som arbetsrätten innehåller regler om att förvärvsarbete skall kunna förenas med omsorg om barn, finns det andra arbetsrättsliga regler som överlåter åt arbetsgivaren att bestämma vilka personer som skall anställas, befordras och sägas upp. Det finns ingenting som hindrar arbetsgivaren från att välja bort småbarnsföräldrar, bara från att ange föräldraskapet som skäl.
Enligt juristen Julén Votinius kommer det inte att bli lättare att kombinera arbetsliv och föräldraskap i framtiden - slimmade organisationer, med höga krav på anpassning och produktivitet, kommer i ännu högre grad att kräva medarbetare som inte har huvudansvar för småbarn.
Inte heller kan männens ökande uttag av föräldraledighet förstås som att arbetslivet håller på att bli mer barnvänligt. Pappor tar oftare föräldraledigt på arbetsgivarens villkor; de är lediga en dag i veckan eller förlägger ledigheten i samband med semestrar så att de aldrig helt tappar kontakten med jobbet. Mäns föräldraledighet hindrar inte att arbetslivet fortsätter att vara organiserat med utgångspunkt i antagandet om att arbetstagare inte har huvudansvaret för små barn.
Med andra ord behöver vi tänka om. Är vi överens om att barn inte ska vara ett hinder i arbetslivet, måste vi se till att arbetslivet utformas så att även småbarnsföräldrar passar in där.
Gordana Malesevic