Linköping är ett föredöme. Som en av 20 kommuner i Sverige - och av över 600 i världen - arbetar man strategiskt med att verka för etisk konsumtion. Detta uppmärksammades när Linköping nyligen mottog diplom som Fairtrade City.
Maria Björk Hummelgren skriver (18/5) om detta. Precis som hon påpekar handlar Rättvisemärkt om handel. Frihandel är ett kraftfullt verktyg för att motverka fattigdom - men frihandel är inte detsamma som handel helt utan spelregler. En regel måste vara att mänskliga rättigheter respekteras och sker inom ramen för internationella konventioner, som till exempel förbud mot slavarbete och skadligt barnarbete.
Men verkligheten är att långt ifrån alla följer de internationella spelreglerna. Därför finns Rättvisemärkt.
Rättvisemärkt är en garanti för konsumenter att de internationella fairtrade-kritierierna efterlevs. En del av kriterierna är att priset producenten får för sin råvara inte ska understiga ett minipris. Så länge priset ligger över minimipriset bestäms det priset av marknaden, utifrån utbud och efterfrågan. Ju större efterfrågan är på en produkt - desto lägre kan styckpriserna bli.
Offentliga myndigheter, däribland Linköpings kommun, spenderar motsvarande 16 procent av EU:s totala BNP. Det gör att de har stora möjligheter att med sina inköp göra skillnad för odlare och anställda i utvecklingsländer. Det är glädjande att Linköping vill bidra till detta.
Helena Markstedt
Corren svarar:
Poängen i min ledare var, som jag vidhåller, att man också måste granska granskare. Även sådana som ägnar sig åt etisk granskning, såsom Rättvisemärkt och de organisationer (LO, diverse konsumentföreningar med flera) som ligger bakom märkningen.
Maria Björk Hummelgren