Mitt i avtalsrörelsen hotar nu flera fackförbund med strejk.
Själv deltog jag i Almegas avtalsförhandlingar och tog ställning till medlarnas bud till ett nytt treårigt avtal för medie- och tjänsteföretagen och deras 65 000 medarbetare.
Det är lätt att känna förtvivlan över utvecklingen i avtalsrörelsen.
Konjunkturen är stark och det är inte överraskande att nivåerna blir smärtsamt höga. Men de kommer sannolikt att slå tillbaka i form av högre inflation och dämpade reallöneökningar. Förmodligen kan flera branscher tåla dessa nivåer, men hur ska de kraftiga löneökningarna egentligen fördelas?
Till och med medlarnas bud signalerar våldsamma höjningar av lägstalönerna, något som effektivt bromsar nyanställning, expansion och - genom kraftfulla individgarantier - duktiga medarbetares löneutveckling.
De allra flesta anställda vill nog ha en rättvis lön med tydlig återkoppling till sina prestationer och att det också ska kunna synas i löneutvecklingen att högre prestationer ger högre lön.
Nu hävdar deras fackliga företrädare att en mycket stor del av utrymmet ska fördelas med garantibelopp i nivåer som lämnar minimalt utrymme för lokala förhandlingar på de enskilda företagen. I stort sett kommer alltså alla att få lika mycket.
Vet de anställda om detta och vad tycker de om det?
De fackliga företrädarna försöker vrida tiden tillbaka till centrala och kollektiva lösningar. Jag har väldigt svårt att tro att de gör det utifrån ett mandat från sina individuella medlemmar - det vill säga medlemsföretagens anställda.
Den inblick jag nu fått i avtalsförhandlingarna gör mig chockerad.
Erik Svensson
Ordförande i Almega Tjänsteföretagen
VD Assessorn AB