Nyligen skrev jag om det faktum att de politiska partierna krympt kraftigt och kontinuerligt under de senaste decennierna. Det är inget speciellt svenskt fenomen, inte heller gäller det enbart partierna. Studieförbunden, som gärna kallar sig folkrörelser, har svårt att rekrytera nya medlemmar. Medlemsantalet minskar och genomsnittsåldern ökar.
Svenska kyrkan och frikyrkorna är heller inget undantag. Bara hälften av ungdomarna konfirmerar sig numera, för ett par decennier sedan gjorde fyra av fem det.
Beträffande studieförbunden är förklaringarna ganska givna. Teve konkurrerar hårt om själarna på kvällarna. Föreläsningsturnéer är en spillra jämfört med forna dagar. Och behovet av folkbildning har minskat i takt med att skolundervisningen blivit mer komplett för alla. Men det betyder också att en viktig träffpunkt för människor med gemensamma intressen försvunnit. Kittet i samhället mellan människor och grupper blir skörare.
Att kyrkorna minskar i medlemsantal borde inte vara lika självklart. Livet är ett mysterium och detta mysterium blir ju inte mindre för att vetenskapen tränger allt längre ut i kosmos och allt längre in i materiens innersta. När atomerna upptäcktes utropades de till naturens minsta enhet. Nu har deras beståndsdelar analyserats och man utropar kvarkarna till naturens minsta enhet. De är så små att de kanske inte ens kan kallas för materia. Men inte heller de kan utgöra någon gräns. Man kan alltid tänka sig något mindre -- eller för den delen större än kosmos. Det är tvärtom omöjligt att inte göra det. Vi vet för övrigt att universum skapades vid en viss tidpunkt som går att bestämma. Säkert kommer vi också att kunna bestämma tidpunkten när universum dör. Vad hände dessförinnan och vad händ-er därefter? Och hur förhåller sig detta till det eviga livet? Andra världar? Andra dimensioner som vi inte kan uppfatta? Själva begreppet Gud är lika obegripligt. Om Gud skapade världen, vad fanns då före den? Och vem skapade Gud? Är Gud sist och slutligen bara det samlade, högst otillfredsställande, svaret på alla obesvarade frågor.
Så kan man inte resonera, invänds från religiöst håll. Det är ett intellektuellt förhållningssätt. Tro har ingenting med intellekt och förnuft att göra. Tro är känsla, aning, övertygelse. Ja, säkert får man inte resonera som jag gör, men kyrkan får skylla sig själv. Den har tonat ner det religiösa budskapet och koncentrerar sig på en social roll. Bibeln ska ses som poesi, och inte som Guds egna ord, det har vi ärkebiskopens ord på. Det står så mycket motsägande i den heliga skrift som kan tolkas hit och dit. Kyrkan är en historisk textsamling och det får man ta hänsyn till vid uttolkningen av den. Jaså, varför det om Gud är evig?
Kyrkan gör inte längre anspråk på den enda sanningen. Inte ens K G Hammar besitter den. "Jag har inte sanningen, jag söker den", heter en samtalsbok med honom. Det vittnar om en sympatisk ödmjukhet, men då kan kyrkan inte heller förmedla ledning åt den sökande och tröst åt den bedrövade. Den har abdikerat från sin gamla roll men inte funnit en ny egen roll, ty det sociala engagemanget delar den med många andra organisationer.
Partierna förmedlar ingen framtidstro, de saknar ideologier för framtiden. De gamla kyrkosamfunden ser med förvirring på framtiden. Nya sekter poppar upp med märkliga budskap som drar till sig desperata sökare. Men de blir ald-rig annat än sekter utan betydelse för allmänheten.
Kyrkorna krymper när de abdikerar från befattningen som Guds ställföreträdare på jorden. Men människans behov av tro blir inte mindre för det. Ju mer vi vet desto ofattbarare blir tillvaron. Vem ska fylla tomrummet eller vad ska fylla det? Befinner vi oss i en svacka mellan det gamla och det nya? Formleras det nya just nu någonstans i världen, det som kommer att bestämma vår världsbild för århundranden framöver?