Ann-Sofie Öman skriver på debattsidan den 14/1 att naturvetenskapen inte får gå hur långt som helst utan att det för med sig etiska diskussioner. Hon exemplifierar sedan med att tillmäta en mängd etiska betydelser till ett termodynamiskt funktionstillstånd.
Debatten att tillmäta fysiken en inneboende politisk innebörd är förstås fel, men Kerstin Johansson säger inte emot i Corren (17/1), då hon hävdar att naturvetenskap är politik då en korrekt förståelse av naturvetenskapen ger användning i politiskt korrekta syften.
Naturvetenskapens kunskap pekar inte på vad som skulle utgöra en felaktig användning. Det följer inte av rönen från naturvetenskapen, utan från värderingar.
Samhället och naturvetenskapen har alltid påverkat varandra intimt, men något har förändrats på senare tid. Det är ofta svårt för sund vetenskap att ligga till grund för politiska beslut, då samhället genomsyras av olika politiska särintressen och det finns en vetenskaplig okunnighet hos både lagstiftare och allmänhet.
Konflikten beror på att det i politiken ofta finns en tanke på att uppfattningar är lika med verklighet och fakta är förhandlingsbara, vilket lånar sig till felanvändning eller överbetoning av naturvetenskapliga rön för att gynna en viss politik.
Det medför att resurser och forskningstid tas från relevant forskning, onödiga reg-leringar införs, viktiga tillämpningar inte kan utföras samt att inflytande och trovärdighet ges till de forskare som är mindre nogräknade. Särskilt farligt blir det när man ser det som möjligt att enkelt härleda en specifik politik ur naturvetenskapliga analyser.
Forskarna har tystnat i samhällsdebatten. I den professionella roll som forskarna ofta företräder i debatten måste åsikterna vara väl underbyggda och alla eventuella osäkerheter måste påpekas. Men den vetenskapliga argumentationen kan dels inte bemöta icke faktabaserade frågor och invändningar, dels framstår forskaren som osäker när hon påtalar i stället för att kringgå den osäkerhet som finns i resonemang och fakta.
Då blir det ofta de forskare som vågar ta steget utanför sin forskarroll som får ett oproportionerligt genom-slag i debatten, på gott och ont. För fakta framkommer inte så småningom i samhällsdebatten, vilket många forskare tycks tro. Det kräver ett aktivt debatterande från forskarna, men från andra premisser.
Statsmakten har på senare tid skaffat sig ett stort inflytande över forskarsamhällets problemformulering och teoribildning. Naturvetenskapen har tyvärr lätt att bli ett område för experter, professionella påtryckare och nischpolitiker.
Fler borde lägga sig i debatten. Men då gäller det att hålla isär vad som är en strid mellan teorier -- det har drivit forskningen framåt -- och etiska värderingar vi omfattar som kan baseras på naturvetenskapen.