Med djup olust har jag följt senare års forskningspolitik utformad av klåfingriga, men välvilliga politiker och forskningsbyråkrater, som med hjälp av olika reformer vill skapa världsledande spetsforskning. Metoderna de använder liknar Sveriges olympiska kommitté SOK. Men, idrott och vetenskap har olika villkor. Vetenskapen sysslar med kunskapsproduktion, vars kvalitet är beroende av den kollektiva miljöns samlade resurser.
Goda resultat uppnås helst när forskaren kan använda sin miljö till kreativa möten och därmed nå nya insikter och förståelse. Regeringen verkar tro att den ledande forskningen bedrivs av enstaka genier och bortser därför från de kollektiva kreativa processerna.
Likheten mellan elitidrott och spetsforskning är att utan bredd får vi ingen elit. Därför bör en framsynt och långsiktig forskningspolitik satsa stora resurser på att förbättra den nu utarmade grundutbildningens kvalitet. Även forskarutbildningen behöver förbättras. Doktoranderna behöver dessutom bokstavligen gödas med goda arbetsvillkor, så att den kreativa kollektiva miljön skapas. Det är också nödvändigt att verka för att nydisputerade forskare ska kunna få attraktiva jobb inom och utom akademin.
En annan åtgärd är att förändra forskningsfinansieringen. Idag finansieras forskning dels av universiteten själva via så kallad fakultetsfinansiering, dels av externa forskningsråd, dels av näringslivet i form av donationer och liknande.
I sin iver efter att styra forskningen har de senare regeringarna prioriterat forskningsråden. På så sätt, hävdar man, ska forskningsbegåvningarna få resurser på bekostnad av medelmåttorna. Så ser det ut på ritbordet, men den krassa verkligheten överensstämmer inte så väl med intentionerna.
Idag prioriteras den som skriver forskningsansökningar på ett sätt som tilltalar bedömargruppen. Detta medför att forskning befinner sig vid sidan av huvudfåran vetenskapsteoretiskt eller problemmässigt har mindre förutsättningar att få gehör än den välskrivna mainstream-ansökningen. Detta är i sig ett hinder för skapandet av nydanande forskning.
Själv representerar jag humaniora och samhällsvetenskap, som har få externa finansiärer. En forskningsansökan tar oftast en till två månader att skriva. Sedan är det ungefär sex till sju procents chans att få ansökan beviljad. Resursutnyttjandet med denna finansieringsform är alltför lågt för att vara acceptabelt. Tiden ska ägnas åt forskning och inte åt administrativt arbete eller att skriva forskningsansökningar.
BJÖRN HORGBY PROFESSOR I HISTORIA