Elisabeth Svantesson och Mikael Cederbratt (m) argumenterar i Corren 27/2 för regeringens förslag om försörjningskrav vid anhöriginvandring. Men vad de framställer som generöst och humant handlar i själva verket om diskriminerande särbehandling.
Nära familjemedlemmar ska kunna tvingas leva splittrade upp till fyra år, eller tills den i familjen som först tagit sig till Sverige lyckats säkra bostad och en arbetsinkomst som även ska räcka för att försörja maken/makan och barnen. Konventionsflyktingar (liksom möjligen "vissa kategorier av skyddsbehövande i övrigt", utan vidare specificering) kommer att vara undantagna från regeln, men bara en bråkdel av dem som lyckats ta sin tillflykt till Sverige tillhör denna kategori. Alltså kommer tusentals att drabbas hårt, särskilt lågutbildade och de med dålig hälsa.
Röda Korset är kritiskt mot förslaget, inte minst eftersom ett mångårigt arbete med familjeåterförening har visat att en snabb återförening med familjen ökar förutsättningarna för en lyckad integration. Även Rädda Barnen är mycket bekymrade och pekar på att förslaget åsidosätter barns grundläggande rättigheter och behov av en trygg uppväxt. De påminner också om att försörjningskravet innebär att utländska barn inte ges samma rätt till familjeliv som barn som är svenska medborgare.
Det handlar om en form av apartheid, med olika regler och villkor för olika människor, där vissa får sina mänskliga rättigheter erkända och andra inte. Tänk tanken att staten skulle omhänderta barnen till arbetslösa svenskar för att få föräldrarna i arbete!
Det föreslagna försörjningskravet innebär inte, som Svantesson och Cederbratt påstår, att vi får en mänskligare ordning än den som gäller nu. Främlingsfientlighet bekämpas inte genom att man spelar på de främlingsfientligas planhalva.
Peter Lööv