Den 17:e mars tänker regeringen lägga sin försvarsproposition, som lär utgå från en kostnad på 39 miljarder kronor. ÖB har påvisat vilket försvar Sverige får för de pengarna och det är skrämmande svagt.
Finland, som kan sin historia och känner sin granne kan ställa upp med tio gånger fler soldater per ytenhet än vad Sverige kommer att kunna, enligt ÖB:s förslag - som han själv är kritisk till. Och det finns några verkligt oroande inslag i den plan som regeringen har avkrävt ÖB.
Huvudstaden med regering, riksdag, myndigheter och försvarsledning lämnas utan närliggande luftförsvar. Från ett försvarslöst och lättockuperat Gotland har en fiende kortare flygtid till Stockholm än vårt eget flyg om den militära flygbasen i Uppsala med sin stridsledning avvecklas.
Mälardalens kommunikationsleder är redan illa rustade för flyganfall mot broar och dylikt. Ingenjörsregementet i Eksjö har 40 mil till Mälardalen innan de kan göra reparationsarbeten där. Åtminstone borde ett detachement stationeras inom detta för vårt försvar vitala område.
De åtta lätta skyttebataljoner vi eventuellt kommer att få blir mer oskyddade om hälften av våra stridsvagnar skrotas. Nedläggning av befintlig amfibiebataljon och den flygburna bataljonen utesluter snabb insats mot en landsatt fientlig styrka på Gotland.
Försvar av svenskt territorium bör ha högre prioritet än internationella insatser - oavsett om det gäller militära engagemang eller u-landsbistånd. Inför valet 2006 gjorde Alf Svensson (KD) och Birgitta Ohlsson (FP) ett utspel på DN Debatt, där de framförde absoluta krav på att biståndet skulle uppgå till en procent av vår BNI. Det innebär att biståndet skulle vara 9 miljarder kronor år högre per år jämfört med Moderaternas förslag. Vid regeringsbildandet tvingades Moderaterna acceptera KD:s och FP:s krav, som innebär cirka 30 årliga biståndsmiljarder.
Att få KD och FP att acceptera en reducering av det bistånd som i betydande utsträckning försnillas eller göder auktoritära och korrumperade regimer torde vara svårt. Den Sida närstående tidningen OmVärlden skrev i nummer 1/09 att de svenska organisationer som får biståndspengar måste muta för att få hjälpa. KD och FP borde kunna acceptera att alla kostnader för fredsbevarande insatser bekostas av biståndsmedel och inte av försvaret. Ska bistånd till någon del kunna nå de människor det avser måste biståndsarbetarna kunna verka under trygga förhållanden.
Riksdagsman Mikael Oscarsson (KD) har hävdat att vi måste kunna försvara vår huvudstad och Bengt Olsson (FP) och Thomas Bystedt (FP) har i Corren vädjat om försvarspolitisk klarsyn. När nu FP har en partiledare som känner försvaret borde ett omtänkande från FP och KD vara möjligt.
Försvarspropositionen bör senareläggas för att möjliggöra en översyn av försvarsbehovet och omfördelning av budgetposter.
Ingvar Fogstam