Stor uppmärksamhet har under senaste tiden ägnats åt Försvarsmaktens förändrade anställningsavtal. Det kan vara på plats att sätta in detta i ett större sammanhang för att öka förståelsen för de åtgärder som ÖB har genomfört.
Bakgrunden till detta är de av riksdagen fattade besluten 2009. Vald säkerhetspolitik innebär ett tydligt internationellt samarbete, avseende både internationell och nationell krishantering. Där anges också tydliga mål för försvarsmakten avseende antalet förband och antal officerare i utlandstjänst.
Det är Riksdag och regering, inte ÖB, som beslutat om vilka uppgifter myndigheten Försvarsmakten skall lösa. ÖB har varit tydlig på vad den beslutade ominriktningen av Försvarsmakten innebär, bland annat att det krävs ett obligatorium för personalen att tjänstgöra. En så omfattande förändring av verksamheten som nu sker kommer oundvikligen att ställa alla anställda i Försvarsmakten inför ett antal frågeställningar.
Hur vissa detaljer hanterats under det pågående arbetet kan givetvis diskuteras. Officersförbundet har gjort detta, men är på intet sätt motståndare till utlandstjänstgöring som sådan. Men det känns konstigt att ÖB utsätts för kritik för de åtgärder han vidtar då de handlar om att leva upp till demokratiskt fattade beslut.
En förändring av anställningsavtalen har siktet inställt på en framtid som av naturliga skäl inte kan förutsägas. Afghanistan har i debatten varit symbolen för internationell tjänstgöring därför att det är den huvudsakliga uppgiften just nu. Men internationell tjänstgöring kan i framtiden innebära helt andra uppgifter. Detta vet vi inget om idag.
Sverige har i EU:s solidaritetsklausul förbundit sig att vid kriser stödja andra medlemsstater med till buds stående medel, vilket inkluderar militära styrkor. Självklart måste Försvarsmakten kunna lösa även sådana uppgifter om statsmakterna så beslutar. Det innebär att konflikter inte inväntas vid gränsen utan Sverige skall kunna försvaras utanför landets gränser. Detta kräver en arbetsskyldighet som gäller utanför landet.
Men vilka tider och vilken omfattning insatserna har om fem eller tio år kan nu inte bedömas. Det går därför inte att i förväg bestämma insatsfrekvens och insatslängd. Riksdag och regering har varit tydliga i sitt krav på en tillgänglig Försvarsmakt och kommer inte att acceptera begränsningar i denna handlingsfrihet. Det är emellertid min fasta övertygelse att Försvarsmakten endast i undantagsfall kommer att tvingas att skicka iväg personal mot sin vilja, eftersom det är en lösning som inte gagnar någon part.
Några medarbetare har funnit att de inte kan binda sig till denna arbetsskyldighet av olika skäl och lämnar nu Försvarsmakten. Jag respekterar deras val och kommer att stödja deras omställning med till buds stående medel. En överväldigande majoritet av våra anställda har dock accepterat att fortsätta arbeta i en Försvarsmakt i förändring som styrs av demokratiskt fattade beslut.
LEIF TORIN CARLSSON
CHEF P4 KVARN