Det tycks i vissa medier råda en uppfattning att försvarsindustrin är huvudorsaken till den rådande försvarskrisen. "Stödet till industrin leder till onödiga inköp". "Det är industrin som styr försvarets materielinköp". "Problemet är försvarsindustrin som ska hållas under armarna", heter det.
Att skylla försvarets problem på försvarsindustrin är både felaktigt och orättvist. Hade staten ställt om sin styrning, organisation och materielanskaffning på samma sätt som försvarsindustrin hade dagens problem inte funnits.
Många av de argument som framförs hör hemma i det system som rådde under det kalla kriget, då industrin i huvudsak endast hade den svenska staten som kund. Då skedde materielplaneringen utifrån behovet av att förse industrins utvecklingsavdelningar och produktionsanläggningar med beställningar för att hålla kontinuitet och för att fylla de stora förråd som behövdes för invasionsförsvaret. Det system som rådde var i stort sett ett planekonomiskt system men fungerade relativt väl på sin tid. En stor del av industrin var dessutom under denna tid statsägd.
Men trots det gamla systemets eventuella brister har den tidigare försvarsplaneringen genererat ett stort antal produkter som i dag är bästsäljare på den internationella marknaden. Serielängderna för export överstiger ofta det kalla krigets svenska behov. Listan på produkter är lång: Granatgevären Carl-Gustaf och AT4, pansarvärnsroboten Bill, Robot 70, Bofors 57 mm kanoner, Stridsbåt 90, Stridsfordon 90, radarsystemen Giraff och Arthur, ett stort antal olika ledningssystem med mera. Det svenska försvarets satsningar på utveckling av dessa system har betalats tillbaka med råge till de svenska skattebetalarna, för att inte tala om de nationalekonomiska vinsterna av att produkterna utvecklats och producerats i Sverige.
Av de svenska försvarsföretagens samlade produktion går i dag cirka 55 procent på export. 2003 till 2007 exporterades till ett värde av 86 miljarder varav 48 miljarder var civila produkter och tjänster. Den svenska militära marknaden är i dag mycket liten. Det är internationella samarbeten och export som är lösningen på försvarets materielförsörjning.
Den egna försvarsindustrin måste i det perspektivet ses som en tillgång, inte ett problem.
Peter Lundberg