I Linköpings innerstad finns fortfarande skyhöga trottoarkanter. Till många restauranger och affärer är det trappor, och sedan är dörrarna så trånga att det inte går att komma in. Men framför allt är toaletterna så små att man knappt kan förflytta sig.
EU hade utsett 2003 som Europeiska handikapp-året. Efter detta år skulle det mesta i samhället vara tillgängligt för alla, sades det. Orden kunde inte vara finare. Men vad hände sedan? Hur framkomligt är egentligen Sverige och Linköping?
I dag är det 2009 och visst har det blivit bättre men i många avseenden tar samhället två steg framåt och ett tillbaka.
Jag som sitter i rullstol var ute och åt tillsammans med min gående väninna för ett tag sedan. Det var mycket planering inför vår utekväll, och den föregicks av många telefonsamtal innan alla problem kunde undanröjas. Det var trappor, smala dörrar och framför allt smala trånga toaletter. Ändå var det en del oförutsedda problem som uppkom.
Varje är då jag och min man har bröllopsdag brukar vi gå ut för att äta. Restaurangen vi var på förra gången var på andra våningen men jag fick åka runt ett par kvarter, genom garage, soprum och vinkällare innan jag äntligen nådde en trång smal hiss och sedan våningen med restaurangen.
Ska man sedan gå på bio får man åka i en mörk hiss med tunga dörrar vart man än ska i huset. Toaletten, ja den är mörk och ligger allra längst ner i källaren.
På den restaurangen jag och min väninna befann oss sa personalen att toaletten var godkänd av en handikapporganisation. Men vilken handikapporganisation begär att de som använder toaletten ska ha enorma armmuskler för att förflytta sig? Det var precis vad man behövde där.
Vi åker ofta ner till min barndoms hembygd i Småland och för några år sedan fanns det vid vägen mackar där det fanns handikapptoaletter. Men inte nu. Varenda mack är nerlagd och där finns inte någon plats vid vägen där man som handikappad kan utnyttja en toalett. Ja, det finns ju dass vid rastplatserna. Men där finns inget handfat och ofta en skitig, dålig och skraltig toa.
När Bayern Brass var i Mjölby den 6 september i fjol och spelade fanns det små, smala bajamajor men ingen lite större eller stor nog för en rullstol. Antagligen vill de väl inte att vi som sitter i rullstol ska komma.
Jag blir så irriterad att det inte ens på offentliga platser finns en rejäl toalett och att man inte bygger bostäder som är till för alla.
Alla blir vi gamla och handikappad kan vem som helst bli. Även sjukdom kan komma när du minst anar det.
Helene Andersson