Sen en vecka har vi ett nytt departement, ett utbildnings- och kulturdepartement, som leds av Leif Pagrotsky. Några har redan uttryckt sin oro över att en före detta näringsminister skall ha ansvaret för kultur och forskning: Nu skall räknestickans kalla ekonomiska kalkyler än mer ta kommandot över livets mjukare väsentligheter. Andra har menat tvärtom: Nu kan kultur och humaniora profitera på att vara en del av ett ekonomiskt betydelsefullt departement och lättare plocka smulor från de rikas bord. Jag hoppas att tanken med det nya departementet är nåt mer modernt och offensivt. Den här:
Socialdemokratin har alltid velat förknippas med modernitet och framsteg. Det var därför den hade så svårt med både den tidiga miljörörelsen och med kultur och kulturvetenskap. Såna saker engagerade blott bakåtsträvare och borgare. Industriell tillväxt, teknik och naturvetenskap låg närmare till hands. Men så hände nåt. I det postindustriella samhället fick det moderna andra förtecken.
Göran Persson insåg snabbt att miljöfrågorna hörde till dem. Och han lanserade skickligt begreppen "ekologisk modernisering" och "grönt folkhem" för att anpassa miljöproblematiken till det klassiska socialdemokratiska tänkesättet. Miljö blev en framtidsfråga, en fråga om ekonomisk tillväxt och om nåt som åter kunde göra Sverige till ett föregångsland.
Men i det postindustriella samhället har också kulturens och kulturvetenskapernas roll uppgraderats. Det har blivit uppenbart att modernitet inte längre är detsamma som fabriker och tung industriapparat, utan även handlar om skilda arenor för kommunikation, som till exempel vetenskap, skola, politik, design, turism, kultur och media.
I denna breda mening har kultur blivit det mest moderna av allt. Men det har socialdemokratin svårare att ta till sig. Jag hoppas därför att idén med det nya departementet är att komma till rätta med detta, att ge kultur och kulturvetenskap den strategiska roll för samhällsutvecklingen som ett kunskapssamhälle förtjänar.
Men den viktiga frågan om hur detta skall gå till diskuteras nästan inte alls. Kulturvetarna verkar inte ha märkt att nånting hänt, och säger ofta att humanioras främsta dygd är att vara onyttig. Staten och näringslivet fortsätter å sin sida att låta som Hjalmar Branting eller som en gammal fabrikör, det vill säga påstå att först kommer tekniken och industrin, sen kan vi börja tala om resten.
De låter som om de inte förstått att kultur har med det moderna samhällets två kärnområden att göra, med demokratin och med ekonomin. Kultur och kulturvetenskap har två sidor, bägge lika nyttiga för kunskapssamhället. Den ena är ideell, den andra instrumentell. Ideell därför att en demokratisk kunskapskultur blivit så mycket viktigare i ett samhälle där makt blivit något mindre beroende av ekonomisk ställning och lite mer avhängigt det goda argumentet och den kreativa och retoriska förmågan. Ju mer demokrati vi vill ha, ju fler med medborgarkompetens behöver vi.
Mer omedelbar, instrumentell, nytta därför att utvecklingen av nya jobb också måste ske i en andlig, i en i bred mening kulturell sektor. Det är rätt häpnadsväckande att det fortfarande är så provokativt att säga att humaniora faktiskt kan handla om tillväxt, inte minst om kvalitativ sån.
Men av denna postindustriella, globala diskussion har kultur och kulturvetenskap ännu inte vunnit ett dugg i Sverige. Jag hoppas att den "ekologiska moderniseringen" nu snabbt åtföljs av ett departement som lanserar en politik för "kulturell modernisering". På det finns redan några glädjande tecken. Näringslivet har försiktigt signalerat sitt intresse av kulturell kompetens och bildning, tekniska utbildningar får på sina håll allt tyngre humanistiska inslag och
några politiker har insett att regional utveckling också kan följa av satsningar på kultur och kulturforskning.
Återstår att kulturvetarna ny- tänkande vågar ta sig an de utmaningar som väntar. Och framför allt att Leif Pagrotsky inser att han är chef över framtidsdepartementet.