På onsdag skall jag på fest med familjen. Då är det den 14 juli, Frankrikes nationaldag. Vi är åter på väg i bilen till vår lilla franska by i Normandie, Les loges. Vi skall träffa vännerna, monsieur Marc, madame Collias, borgmästare Abél, slaktaren och krabbfångaren Damien och många andra. Umgås och utbyta erfarenheter.
På onsdag kommer hela Les loges, som varje fransk by, att dränkas i trikolorens och frihetens färger. Monsieur Marc, byns alltiallo, kommer att ha hängt flaggor mellan husen, planterat kommunrabatterna med blåa, vita och röda blommor, tömt soptunnorna och satt upp affischer där vi alla bjuds till festen.
Stans rikaste bonde slår en av sina åkrar och förvandlar den till dansbana. Dit skall vi. Lyssna på när den lokala blåsorkestern spelar upp, dricka cider och vin, dansa och förmodligen, som vanligt, överraskas av att nån av busungarna lägger en smällare i en tämligen fräsch komocka. Och till sist se fyrverkeriet som Marc fixat och bränner av innan de femhundra invånarna skingras och går hem.
Inte tror jag vi slutar kvällen med att tänka på att vi just firat minnesdagen av fängelset Bastiljens stormning den 14 juli 1789. Revolutionen. Och det mest geniala av slagord: Frihet, jämlikhet, broderskap.
När jag är i Frankrike kan jag inte låta bli att tänka på hur mycket historien kan brukas till. Här är historien nämligen hela tiden närvarande: överallt minnesmärken över stupade i krigen, varje gata har namn efter nån hjälte, på husen sitter plaketter som berättar om vilka som bott där, caféägaren vet vilka celibriteter som suttit var, de historiska referenserna duggar tätt i samhällsanalyserna...
Den tyske filosofen Friedrich Nietzsche (1844-1900) menade att vi brukade historien på tre olika sätt. Han talade om det monumentala, om det antikvariska och om det kritiska bruket av kulturarvet.
Den 14 juli står det monumentala i fokus i huvudstaden Paris. Där manifesterar sig den franska staten och vill visa värld och folk att den fortfarande är att räkna med. Var och en kan slå på TV:n och titta på militärparaderna längs huvudgatan Champs Élysées. Historien är i det perspektivet som en räcka av monument, som finns till för att visa vår storhet. Se där, vi tronar på minnen från fornstora dar.
På Frankrikes många revolutionsmuseer finner vi de mer stillsamma antikvarierna, de som samlar och, skulle Nietzsche sagt, själlöst dokumenterar. Men snarare ser vi nog här ett bruk av historien, som handlar om att tillgodose vårt behov av korrekta historiska kartor. Vi behöver de allvarliga antikvarierna, de seriösa historikerna. I alla fall så länge vi fortfarande vill känna tillit för historieskrivningen, att den inte görs på lösa boliner eller mest för att sälja spännande berättelser från förr.
Det kritiska bruket av historien står de intellektuella för, de opinionsbildare och offentliga röster som använder historien för att försöka ändra på vårt sätt att se på nuet och på framtiden. Historien, och kunskap om historien, är i de sammanhangen en synnerligen viktig maktfaktor. Utan den står sig varje intellektuell slätt. Den 14 juli blir till exempel för mig själv en viktig påminnelse om att makt vilar på tillfälligheter, som kan ändras. Också om att upplysning lönar sig, att kunskap är makt och att den som säger nåt annat lurar dig.
Men under byfesten i Les loges kommer Nietzsches analys till korta. Här brukar vi inte historien vare sig av monumentala, av antikvariska eller av kritiska skäl. På festen den 14 juli brukas historien snarare för att skapa en lekfull samvaro. Människorna skapar sig en stund, ett ögonblick då alla det strikta franska samhällets hierarkier och roller upphävs. Ungefär på samma sätt som den sovjetiska litteraturforskaren Michail Bachtin (1895-1975) tänkte sig att de medeltida karnevalerna kunde fungera.
Behovet av såna stunder tror jag har blivit allt större. I det moderna livet identifieras och identifierar vi oss alltmer med vår samhälleliga roll och position. Jag är mitt yrke, min position. Det kan man aldrig vara i den lekfulla samvaron eller i den goda familjen. Där är man sin person. Det är tänkvärt att i just sån samvaro kan jag känna att revolutionens budskap är nåt annat än ett vackert slagord. I den lekfulla samvaron finns den, för en stund: friheten, jämlikheten och broderskapet.