Nyss invald i EU-parlamentet med stora förväntningar på vad jag kan vara med och genomföra, så gör sig samtidigt den svenska vardagen påmind. Vi i vårt land vill gärna tro att vi har kommit längre än vår omvärld, men på en punkt är vi tveklöst mycket sämre. Skrämmande nog handlar det om utsatta barn. I namn av pappors betydelse i största allmänhet skyddar svenska myndigheter i dag våldsbrottslingar i synnerhet och ger dem exklusiv tillgång till de människor de utsatt för våld. Brottsoffer tvingas med lagens hjälp att umgås med förövarna. Låter det absurt? Tyvärr är det ändå sant. Jag fick ett brev från en kvinna i Skåne. Hon heter Carina och är medlem i den ideella stödföreningen Kobra och hennes brev handlar om en verklighet i vårt land i vår egen tid. Just den här regniga sommaren 2004. "I går åkte jag från Helsingborg till Blekinge för att följa med en kvinna på hennes möte vid familjerätten. Hon hade i sin förtvivlan vänt sig till vår förening och jag hade fått alla handlingar i hennes ärende. I flera år har hon förföljts av sin före detta man och myndigheterna har gett henne skyddat boende." Men myndigheterna ger med ena handen och tar med den andra. För denna unga kvinna har också en treårig son. Pojken tvingas varje vecka flytta mellan två olika dagis med 31 mils avstånd efter beslut i tingsrätten. Syftet är att han ska ha ett regelbundet umgänge med sin pappa, den man som hotar och förföljer hans mamma.
"Kvinna jag träffade och hjälpte att argumentera är ursprungligen från Pakistan. Hon sade att kvinnoförtrycket där är inget mot vad det är här i Sverige. Hon berättade hur domaren i huvudförhandlingen sagt till henne att hon hade misslyckats i sitt föräldraskap, annars skulle hon inte ha hamnat en vårdnadstvist. Våldet var inte relevant" Carina beskriver också hur domare, socialtjänstemän och familjerättssekreterare unisont hävdade vikten av växelvis boende oavsett vad mannen hade gjort sig skyldig till. Växelvis boende, gemensam vårdnad har blivit en dogm som gynnar våldsamma fäder och drabbar utsatta kvinnor och barn. Vid närmare kontroll visar det sig också att Familjerätten i Blekinge inte känner till Socialstyrelsens rapport/kunskapsöversikt "Växelvis boende" från 2002. De känner inte heller till Barnombudsmannens negativa inställning till dubb-la dagis för små barn. Och de hade inte heller hört talas om Maria Ericssons avhandling från februari "I skuggan av pappa. Familjerätten och hanteringen av fäders våld."
Detta är en bok som omedelbart borde bli obligatorisk läsning för socialsekreterare som handhar dessa ärenden. Men framförallt är det dags att vi utkräver ett ansvar för hur barn och kvinnor behandlas i Sverige. Det är dags att riva upp 1998 års vansinniga lag om vårdnad och umgänge.
Vi måste ha en lagstiftning och praxis på det här området som utgår från att kvinnors och barns fysiska säkerhet garanteras. Umgänge och gemensam vårdnad till varje pris måste bort ur vår svenska vardag. Visst borde det vara en självklarhet?