Lika vanliga som semlorna i konditoriernas fönster är bråken mellan facken och arbetsgivarna just nu. Det är avtalstider. Inom många branscher löper gamla avtal ut och nya skall förhandlas fram.
Hur står det då till med jämställdheten i lönebildningen? Sverige är bäst i klassen på jämställdhet brukar det heta. Men om man skrapar lite på fasaden träder en dystrare bild fram.
Statistiska Centralbyrån ger regelbundet ut en intressant skrift med titeln "På tal om kvinnor och män". Enligt 2006 års rapport består löneglappen mellan kvinnor och män och könsfördelningen inom yrkena är snedvriden. Inte ens de rödmålade facken verkar ha lyckats förhandla fram jämställda löner för sina medlemmar.
Nu anser jag inte att det största hotet mot jämställdheten är att över 90 procent av alla anläggningsarbetare råkar vara män - det handlar ju faktiskt om val och prioriterar som vi människor gör. Nej, det absurda är att de få kvinnor som finns inom branschen bara tjänar 83 procent av männens lön!
SCB:s skrivelse visar att kvinnorna återfinns inom yrkesområden som förskollärare, fritidspedagoger, sjuksköterskor och vård- och omsorgspersonal.
Någon mer än jag som ser ett samband här? Just det - den gemensamma nämnaren är offentlig sektor.
I rapporten "Därför tjänar män mer än kvinnor" från Saco 2003 görs ungefär samma analys. Kvinnor inom den privata sektorn tjänar betydligt bättre än kvinnorna inom offentlig sektor. Saco-rapporten konstaterar också att med dagens utjämningstakt skulle det ta hela 60 år för en kvinnlig akademiker inom kommun och landsting att komma upp i samma snittlön som sina manliga kollegor. Sorgligt.
Häromdagen fick jag lära mig ett nytt ord "glastaket".
"Jag har aldrig känt mig diskriminerad på grund av att jag är kvinna", sade jag vid kaffebordet.
"Vänta bara tills du blir 40! replikerade en äldre partikollega. Då slår du i huvudet!"
"Glastaket" handlar om skillnader i befattning mellan män och kvinnor och är den främsta orsaken till löneskillnaderna mellan män och kvinnor, bland Saco-förbundens medlemmar inom offentlig sektorn. Bland de privatanställda akademikerna är mönstret inte alls lika tydligt.
Jag är övertygad om att problemet med att kvinnor halkar efter i löneligan är bristen på alternativa arbetsgivare inom offentlig sektor. Det är dags att bryta det näringsförbund som är ålagt kvinnor i dag.
Kvinnor måste få möjlighet att förverkliga sina önskemål om att starta och driva i egen regi. Genom att tillåta avknoppningar och nya driftsformer inom vård och omsorg kan situationen för arbetstagaren och brukaren bli bättre genom möjlighet till jämförelse och konkurrens. Att öppna upp offentlig sektor för konkurrens är den bästa jämställdhetsreformen.
Inom offentlig sektor följs kvinnor och män åt löneutvecklingsmässigt fram till 30-årsåldern. Vad händer sedan? Barnen kommer och kvinnan, jo det är oftast kvinnan, måste göra valet mellan karriär och familj.
Mot bakgrund av dessa uppgifter ligger det nära till hands att ropa på kvotering och tvångsdelad föräldraförsäkring. Jag är dock långt ifrån övertygad om att mera av lagstiftning och pekpinnar är lösningen.
En större mångfald av arbetsgivare skulle med all sannolikhet leda till bättre möjligheter att sätta press på löner och arbetsvillkor och - viktigast av allt - möjlighet till individuell löneutveckling.
Dessutom måste attityder kring hem, barn och familj förändras.
Barn har rätt till både mamma och pappas tid och uppmärksamhet. Låt föräldrarna själva ta ansvaret för ett mer jämställt samhälle. Lita på att de är kompetenta nog att klara det!
Ella Bohlin