Vänsterpartisten Seth Holmström beskriver (5/5) regeringens skattepolitik som kapitalistiskt vansinne. Perspektivet tål att nyanseras.
Till att börja med finns det goda skäl att pressa ned de mycket höga skattenivåerna i Sverige.
Den vanliga inkomsttagare som betalar cirka 30 procent i synliga skatter betalar ytterligare omkring 30 procent i dolda skatter. Det går självklart att klara välfärden med lägre skattenivåer än så - inte minst med tanke på hur mycket pengar som dagligen spenderas på offentlig byråkrati snarare än på skola, vård och omsorg. Behöver Sverige exempelvis hundratals myndigheter? Dessutom leder höga skatter i kombination med generösa bidragssystem och en rigid arbetsmarknad till att många försörjs via olika bidragssystem snarare än arbete.
Regeringens jobbskatteavdrag - som framförallt ökar incitamentet till arbete för personer med låga inkomster - har varit framgångsrikt. Konjunkturinstitutet räknar med att avdraget på sikt kommer att leda till att 70 000 fler jobb skapas.
Det finns goda skäl att verka för ytterligare skattesänkningar.
Men som Skattebetalarnas Förening nyligen har visat i en rapport så innebär Vänsterpartiets föreslagna politik att den årliga skatten höjs med 17 000 kronor för den vanliga löntagare som tjänar 25 000 kronor i månaden. Samtidigt skulle 230 000 hushåll drabbas av en ny fastighetsskatt.
Att högre skatter föreslås under den pågående lågkonjunkturen är märkligt. Runt om i världen sänks nämligen skatterna kraftigt för att stimulera återhämtning. Christina Romer, utsedd av Barack Obama till chef över Vita Husets ekonomiska råd, har i sin egen forskning visat på att sänkta skatter på ett ännu tydligare sätt än man tidigare trott uppmuntrar till tillväxt och utveckling.
Det är med andra ord långtifrån "vansinne" att verka för lägre skatter.
Nima Sanandaji