Förra veckan presenterades Erland Ringborgs förslag om hur det svenska kårobligatoriet ska kunna avskaffas. Många var vi studenter och före detta studenter som hade sett fram emot att ett av de sista brotten mot föreningsfriheten skulle gå i graven.
För de allra flesta av oss är det självklart att vi ska kunna bestämma själva vilka föreningar vi är medlemmar i. I Sverige gäller det dock inte det för studenter. Svenska staten har bestämt att studenter ska tvingas vara medlemmar i en studentkår.
Självklart är studentkårernas verksamhet viktig för studenterna. Det är kåren vid ett lärosäte som kan driva studenternas frågor, bevaka utbildningen och skapa debatt om frågor som är viktiga för studenterna. Samtidigt kan kårerna ordna med praktiska saker som bostadsförmedling eller dagis om medlemmarna så önskar. Problemet är att utan frivillighet kan inte studenter som inte själva vill engagera sig protestera genom att lämna kåren.
Därför var hoppet stort när den borgerliga alliansen äntligen skulle se över hur studenternas inflytande kunde säkras samtidigt som det otidsenliga tvånget avskaffades.
Nu har utredningens förslag blivit offentligt. Det är ett förslag som inte förbättrar situationen för Sveriges studenter. Förslaget är att staten ska täcka kostnaderna som de eventuellt uteblivna kåravgifterna innebär. Men när pengarna kanaliseras genom lärosätet som sedan vidarebefordrar pengarna till en studentkår innebär det ju inte att kårobligatoriet avskaffas - utan att det förstatligas i stället.
Med det system som gäller i dag har studenter i alla fall möjlighet att rösta fram sina företrädare och vid behov avsätta dem. Valdeltagandet brukar vara lågt och agendan från dem som kandiderar i kårvalen oklar - men möjligheten finns. Med det förslag som nu läggs kan de lärosäten som har flera studentkårer välja vilken kår som ska få finansiering. Att en kår som är medgörlig och mindre kritisk då ligger bra till är ett stort problem. Snabbt har kårobligatoriet blivit institutionaliserat i stället för avskaffat.
Förslaget innebär att de som får stärkt makt är lärosätets chefer och de kårföreträdare som stryker dem medhårs. Allt sker på bekostnad av den vanlige studenten och den engagerade kåraktive som vågar kritisera, ifrågasätta och bevaka.
En studentkår borde självklart kunna visa på meningen med sin verksamhet. En kår där inga studenter vill vara medlemmar har inget existensberättigande. Därför är förslaget från utredningen fel väg att gå. Om jag tvingas välja så är dagens obligatorium ett bättre sätt att säkerställa att rätt kår får finansiering - när studenternas val och inte några tjänstemäns godtyckliga prioriteringar avgör den.
Regeringen måste våga göra om och göra rätt. Ringborgs förslag skapar inte på något sätt mer valfrihet eller inflytande för studenterna - tvärt om.
Magnus Andersson