Den här tisdagens "Uppdrag granskning" i SVT1 dominerades av ett rakt reportage om att sjukhusen i olika landsändar har helt olika principer för behandling av patienter som fått hjärtinfarkt. Med två verkliga personer belyste man på ett slående sätt hur olika sjukhusen hanterar sjukdomen.
Programmakarna hade också fått fram tidigare hemlig statistik över dödligheten på de olika hjärtklinikerna. Här poängterade man att den statistiken inte säger allt om kvaliteten på vården. Det var nog nödvändigt. Det är t ex svårt att tro att man i Norrköping har en så dramatiskt mycket sämre vårdkvalitet än i Linköping. Den stora skillnaden i dödlighet måste ha andra orsaker.
I debattinslaget i programmet utlovades också en bättre statistik i framtiden. Det är naturligtvis på tiden att allmänheten får veta om de skillnader som finns när det gäller vårdsresultatet på olika sjukhus.
Om alltså den här tisdagen gav exempel på det bästa i "Uppdrag gransknings" verksamhet så gav förra tisdagen ett exempel på motsatsen. I ett tidigare program hade man lyckats sänka Stadsmissionen i Stockholm genom att avslöja att hyreslägenheter i Stadsmissionens hus förmedlats inte bara till anställda utan även till deras släktingar samtidigt som Stadsmissionens chef tjänade stora pengar på att hålla föredrag om etik och moral.. Resultatet av programmet blev att insamlingsresultatet inför julen sjönk som en sten trots att man inte gärna kan hävda att verksamheten lidit skada av det som skett.
Som en följd av programmet kom det senare fram att en lägenhet som Stadsmissionen fått som arvsgåva sålts väl billigt till en anhörig till en av cheferna. Detta föranledde nu "Uppdrag granskning" att dra sina tidigare anklagelser en gång till, varpå man i detalj bevisade att lägenhetspriserna i Bromma låg högre än vad Stadsmissionen fått ut. Behövdes detta nya påhopp? Och framförallt: vad var poängen med att intervjua en pyjamasklädd äldre granne till den man som donerat lägenheten i dörren till hans lägenhet om vilka avsikter denne haft med sin donation?
I syfte att visa hur oerhört skum Stadsmissionens ledning är jagades sedan alla styrelseledamöterna och avkrävdes ett omdöme om affären. Men de sitter naturligtvis inte i denna styrelse för att göra lägenhetsaffärer. Särskilt jagades ordföranden Antonia Ax:son Johnson som rentav förföljdes av reportern Janne Josefsson längs mörka stadsgator för att hon bara ville besvara frågor skriftligt och inte ställa upp i en intervju.
När kampanjjournalistik övergår i ren förföljelse har den spårat ur. Och detta var inte första gången i "Uppdrag granskning".