Så debatteras vådorna av fri kommers igen. Att den fördöms av vissa undgår ingen.
Dagens fejd i frågan liknar 1960-talets, då vissa ansåg att privat konsumtion var stötande. Många saknade pengar att handla för, i vårt land och i världen.
Man kan ändå fråga om inte problemet löser sig självt - det finns många som rättar anspråken efter kassan. Presenter innehåller sådant "man ändå måste ha". Vissa sparar, fast pengar finns. Även de som förköpt sig på klappar kan ju därtill sansa sig till ett nytt år, för man lär sig och mognar.
Frågan går i alla händelser längre tillbaka än till 1960-talets vänster, vilket Jonas Frycklund påminner om i sin läsvärda bok Yppighetens nytta. Redan i antiken stiftades lyxbegränsande lagar, likaså under svenskt 1700-tal. Särskilt kvinnor ansågs med sin konsumtion utmana vad måtta och blygsamhet krävde. Detta gav vid förra sekelskiftet upphov till en sjukdomsetikett - la maladie acheteuse.
Men människan behöver köpa. Historien visar utom de vanliga dårskaperna upp en föränderlig syn på vad som är livets nödtorft. En lista på vad som förr ansågs "onödigt" rymmer mycket som vi nu ser som nödvändigt. Att oviljan mot köp hänför sig till de besuttnas oro för att deras livsstil skall spridas till de breda lagren har med visst fog hävdats.
Man må dela Svenskt Näringslivs angrepp på dem som är emot handeln eller ej. Klart är att efterfrågan kring helgerna är vital för många företag. Innovatörerna och de finurliga belönas, men ingen får något gratis. På julafton må kassan ha klirrat, medan många av julhandelns folk stupat dödströtta i säng.
Alltså - varför inte knäcka pekpinnarna? Låta folk själva sköta sin konsumtion. För denna är en sökprocess som bidrar till vårt välstånd, ofta även vår identitet. Kräv gärna vettig varuupplysning. Minns att kunniga medborgare ställer vettiga krav, vilket driver samhället framåt.
Konstigare än så behöver det inte vara.
Carl Johan Ljungberg