Stig-Björn Ljunggrens stridsskrift "När medierna tar makten" kom i min hand häromdagen. Den kom ut i fjol och undgick mig av någon anledning. Ljunggren skrev krönikor på den här platsen för några år sedan men återfinns nu mest i tevesoffor och andra debattsammanhang. Han är rolig att lyssna till, inte minst därför att han, unikt nog, är ordentligt påläst - han är fil doktor i statskunskap.
En fördel med den här boken är att den börjar med en sammanfattning i arton punkter. Det räcker med två sidors läsning om man har ont om tid, och det har ju alla numera. Att jag ändå läste alla sidorna beror på att ämnet angår mig direkt.
Ljunggren hävdar att medierna ingalunda granskar makten utan själva är en del av den. Medierna speglar inte verkligheten utan formar den och uppfinner sanningen på nytt varje dag. Det är inte journalisternas sanningslidelse som driver medierna utan deras ångest att inte höras i bruset.
Punkten nio lyder kort och gott: "Det som hävdas i media är inte sant."
Sånt är ju uppfriskande att höra. Som journalist lider jag alltså av ångest och är en oförbätterlig lögnhals. Läsarna ska känna sig blåsta. Politikerna också eftersom de är styrda av medierna, ty det är medierna som sätter agendan nu när partierna släppt direktkontkten med väljarkåren, de är helt beroende av medierna för att få ut sitt budskap.
Nja, ångest lider jag inte av - journalistiken har för mig alltid varit trivsam och småputtrig - och ljuger gör jag nog inte mer än andra (tror jag). Jag upplever inte heller att mina kolleger är hypokondriska mytomaner, men jag kan ändå hålla med Ljunggren till viss del under förutsättning att man låter bli att dra alla medier över en kam. Jag hävdar - och nu är det min tur att hävda - att det är skillnad på den typ av press som är Corren och vissa kvällstidningar och veckomagasin. Skillnaden är så stor till såväl arbetssätt som innehåll att det blir meningslöst att föra ihop dem under samma hatt trots att de naturligtvis har vissa gemensamma drag: de framställs på ungefär samma sätt, de arbetar på samma snabbt föränderliga offentliga torg, de vill synas och höras för att nå största möjliga spridning och intäkt.
Det var till exempel åratal sedan jag köpte en kvällstidning annat än för någon bilagas skull. Jag undviker att se såpor för att inte binda upp min tid. Jag tror att Ljunggren har rätt när han menar att folk som hamnar i såpaberoendet till slut förväxlar såporna med verkligheten. Den virtuella verkligheten ersätter den verkliga för många människor. Hur stort detta problem är - för säkert är det ett problem - vet ingen. Antagligen bidrar det till att göra befolkningen mer lättmanipulerad, mer osjälvständig, mindre jordnära.
Vad ska man då göra åt den ljugande neurotiska makthavare som mediesektorn sägs vara? Att reglera den går inte, konstaterar Ljunggren. Medierna går inte att stänga in längre - regimtrogna medier är för övrigt inte bättre. Därför måste man inrikta sig på mottagarna för att balansera deras makt. Tittare och läsare måste inympas med skepsis till medierna, de måste lära sig att skilja på Medieverkligheten och den Verkliga Verkligheten.
Jovisst, men hur ska det gå till? Plötsligt blir den vasse häcklaren Stig-Björn Ljunggren en söndagsskolepredikant. Han har inga recept därför att det inte finns några. Mediebranschen genomgår en revolutionär utveckling. Det är svårt att föreställa sig hur de mediala kommunikationerna ser ut redan om tio--tjugo år. I varje fall för folk med teknisk fantasi och kritisk distans till omvärlden.