Det är skrämmande att läsa Correns reportage (15/8) om sexköp. Det är även skrämmande att ta del av riksdagsledamot Anne Ludvigssons (s) och justitieminister Beatrice Asks (m) inställningar (Corren 16/8).
Huruvida reportern som stod bakom reportaget har handlat i strid mot tryckfrihetsförordningen vill jag låta vara osagt.
Sant är i alla fall att han i sitt utövande som journalist använt tvivelaktiga metoder för sitt reportage. Han har provocerat till brottslig handling och han har vid det fejkade mötet pressat den överraskade - och faktiskt ännu oskyldige - mannen att besvara frågor.
Det är enligt nuvarande lag brottsligt att betala för sex.
Men när blev det brottsligt att svara på en annons? När blev det brottsligt att komma till ett uppgjort möte? Och vari ligger nyheten att det finns kvinnor som väljer att ta betalt för sexuella tjänster? Inte heller är det väl någon nyhet att det finns män som är beredda att betala?
Vad är syftet med reportaget?
Är det att bedriva häxjakt på presumtiva sexkunder?
Prostitution behöver det säkert debatteras och informeras om. Men gör det då på ett nyanserat, objektivt och mänskligt sätt - där alla parter får komma till tals.
"Sexköpslagen är inte tillräckligt avskräckande", säger Beatrice Ask. Men måste vi verkligen ha en lag som ska skrämma människor att ha sex mot betalning?
Jag är övertygad om att väldigt många, kanske de flesta av landets prostituerade säljer sex av fri vilja. När så är fallet handlar det om en överenskommelse mellan två vuxna människor. Lagar för människohandel och påtvingat sex finns redan utanför sexköpslagen.
I Malmö pågår ett projekt om försäljning av sexuella tjänster, FAST, och köp av sexuella tjänster, KAST.
Jag har tagit del av rapporten När prostitutionen klev in i vardagsrummet därifrån. Den är skriven av socialsekreteraren Niclas Olson och finns att ladda ner från nätet. Den ger en helt annan bild än den som politikerna försöker måla upp för allmänheten.
Anne Ludvigsson (s) tror fortfarande att kvinnorna säljer sina kroppar. Hon tror också att ingen säljer sex frivilligt. Det får stå för henne. Alla har rätt till sin tro.
Men jag tycker det är fel när man gör sin egen tro till en sanning för andra. Därför kan jag rekommendera Petra Östergrens bok Porr, Horor och feminister.
Naturligtvis finns det kvinnor som inte säljer sex frivilligt och kvinnor som blir tvingade att utföra sexuella handlingar mot sin vilja. Här ska det läggas resurser, så att dessa kvinnor får den hjälp de är berättigade till.
Men tyvärr verkar det alltid vara dessa kvinnor som får utgöra måttstock för alla prostituerade.
Männen som betalar för att få sex utmålas i regel som maktlystna och utnyttjande. Men stämmer det verkligen? Hur har man i så fall fått fram den uppgiften? Vi läsare måste också lära oss att vara källkritiska.
Av egen erfarenhet vet jag att man kan njuta av sex - utan att någon kärlek är inblandad.
Sex utan kärlek förekommer som vi väl alla vet både i och utanför stadiga relationer. Om det sedan kommer ersättning eller gåva med i bilden gör varken mannen eller kvinnan till en grupp som ska diskrimineras, avskräckas och förlöjligas i media.
Ulla Karlsson
UKHarmoni
Corren svarar:
Syftet med publiceringen var att visa att sexköpslagen inte fungerar. Trots att det är olagligt att köpa sex var 33 män beredda att bryta mot lagen.
Genom att reportern själv satte in en annons kunde vi komma i kontakt med sexköparna, intervjua dem och få en bild av hur de tänker.
Detta hade inte varit möjligt med traditionell journalistik.
Att utge sig för att vara någon annan, så kallad Wallraffjournalistik, förekommer dagligen i Sverige. Det är varken en tvivelaktig metod eller brottsligt. Det är inte heller ett brott mot tryckfrihetsförordningen att publicera resultatet.
Däremot är det ibland en nödvändig metod om sanningen ska fram.
Anders Nilsson
t f ansvarig utgivare