Kameraövervakning blir allt vanligare i syfte att öka tryggheten och förhindra skadegörelse och andra brott. Nu senast behandlade kommunstyrelsen i Linköping frågan om övervakningskameror på flera skolor med anledning av att Justitiekanslern, JK, överklagat tidigare beslut. JK ifrågasatte tiderna för denna övervakning.
Redan på 1990-talet kände jag oro över de många framställningarna om att få använda kameraövervakning. Tyvärr var min oro befogad. Antalet övervakningskameror har ökat med 70 procent i landet under en femårsperiod enligt riksdagens utredningstjänst.
Är det då inte bra att förebygga till exempel skadegörelser på skolor? Jo, och här finns målkonflikter. Är ett övervakningssamhälle med allt mindre hänsyn till den personliga integriteten nödvändigt för att skydda allmän egendom? Eller finns det andra, bättre lösningar?
För mig som liberal är värnandet av den enskilda människans integritet centralt. Det förekommer självklart betydligt värre kränkningar än den som kan åstadkommas genom kameraövervakning kvällar och helger kring en skola.
Men genom att successivt öka övervakningen i det lilla så finns risken att acceptansen också ökar i det större perspektivet. Så småningom har vi passerat en gräns som ingen egentligen vill passera, nämligen att det förebyggande arbetet med brottsbekämpning inte längre sköts av människor av kött och blod. Inte heller behöver föräldrar och andra vuxna ta ansvar för vad barn och unga gör. Det får man ta när kameran visar vem som varit inblandad.
Föräldrar och andra vuxna som tillsammans med en välfungerande närpolis bryr sig om vad barn och unga gör på sin fritid skulle vara minst lika bra som ett antal övervakningskameror för att förebygga skadegörelse och öka tryggheten i våra bostadsområden.
Hellre några mänskliga ögon än många kameraögon.
Linnéa Darell