Nu är hösten här och säsongens dokusåpor i full gång. På teve rullar dejtingprogram, musiktävlingsdramatik, filmatiserade skönhetsoperationer och avsnitt efter avsnitt med grälande människor utkastade på en öde ö eller instängda i ett hus eller en bondgård.
Dokusåporna är så populära och rymmer så mycket enfald och förnedring att det är svårt att veta hur man ska förhålla sig till dem. Kultursverige har försökt tiga ihjäl dem, ungefär som man brukar göra med vanlig trivialunderhållning. Men det finns inget trivialt med dokusåpor. Snarare är de cyniska. För vad ska man annars säga om en underhållningsform som till stor del bygger på deltagarnas exhibitionism och narcissistiska personlighetsdrag?
Förakt är en vanlig inställning till dokusåpor. Vanligen är det ju övertatuerade och piercade underklassungdomar som visas upp, förutom möjligen i präktiga Robinson. Men även förakt är ett cyniskt förhållningssätt, ungefär som att beklaga sig över att uteliggare saknar stil. Dokusåpadeltagarna är visserligen inga viljelösa offer, men de är helt klart utsatta för någon form av utnyttjande, och de förtjänar medkänsla snarare än nedlåtenhet.
En annan reaktion är Pollyannamässigt bifall - oj vad spännande det nya mediesamhället är, låt oss alla vara med och skapa något fint av detta! Nyliberalen Christian Gergils deltar själv i en dokusåpa, och i en frejdig debattartikel i Aftonbladet förklarar han att det här minsann är den nya arenan för samhällsdebatt. Med all önskvärd tydlighet demonstrerar Gergils att den extrema, drogliberala nyliberalismen i grunden är ett barn av den utlevande 68-vänsterrörelsen - och att den är ungefär lika trovärdig.
Lukas Moodyssons nya film "Ett hål i mitt hjärta" kan vid första anblick tyckas vara en mer adekvat reaktion på dokusåpornas elände. Med sin säregna filmiska begåvning utforskar Moodysson den destruktiva dynamiken hos en liten grupp trasiga människor som stänger in sig i en sunkig lägenhet för att spela in porrfilm. Men tyvärr är det svårt att uppfatta någon egentlig poäng med filmen. Dessvärre lever den av samma fascination inför äckel och förnedring som dokusåporna gör. Exempelvis har Moodysson klippt in verkliga scener från en kosmetisk under-livsoperation. Det är så klart motbjudande att titta på, precis som det är läskigt att titta på en verklig blindtarmsoperation. Men grundproblemet med kosmetiska underlivsoperationer är ju inte att de äckliga att titta på. Att visa blodiga operationsscener i en spelfilm är vid närmare eftertanke ganska poänglöst, och faktiskt lika sensationslystet som vilken dokusåpa som helst.
Nej, när vi funderar på fenomenet dokusåpor bör vi akta oss för färdigpaketerade, politiskt korrekta lösningar, vare sig de kommer från höger eller vänster. Då är det bättre att lita på sina mer personligt förankrade intryck och känslor. För egen del har jag svårt att ens titta på dokusåpor. Jag blir bara deprimerad av alla dessa instängda, förvirrade människor och deras eviga bekännelser, skvaller, tjat och barnsliga konflikter.
Mest av att liknar dokusåporna en nutida bild av helvetet. Stäng in ett antal vilsna människor och låt dem bråka och gråta, helt utlämnade åt varandra och sitt eget oförsonade kaos. Nog kommer de att skapa sig ett eget helvete.
Det hela påminner om Jean-Paul Sartres helvetesvision i pjäsen "Inför lyckta dörrar". Där kan de tre fördömda huvudpersonerna först inte fatta att de hamnat i helvetet, eftersom de inte ser någon eld eller några tortyrredskap, utan bara ett fult rum där de stängts in tillsammans. Men så snart de börjar prata med varandra inser de att de ingår i en diabolisk kombination av skadade och oförenliga personligheter, och att det enda de kan göra är att plåga varandra - om och om igen, evigt fångade i en ond cirkel av hån, självförakt och frustrerade begär.
Helvetet, skriver Sartre, det är de Andra. Eller, kan man tillägga, en doku- såpa.
KRÖNIKAN