I flera år har jag ondgjort mig över Martin Timell. Jag är övertygad om att hans hemsnickrande tv-program Äntligen hemma varit till skada för svenskarna på flera sätt.
Med sina renoverings- och inredningstips har han uppmuntrat svenskarna att bli mer och mer hemkära. Det behövs sannerligen inte i detta Ikea-land där vi helst flyr det offentliga umgänget och stannar hemma och boar istället. Problemet med att stanna hemma i det perfekt inredda hemmet är att där träffar man bara dem man väljer att träffa. Det låter kanske inte som något problem. Men innanför hemmets fyra väggar sker inga slumpartade möten och inget oförutsett händer. Så beskärs nästan omärkligt vårt sociala liv tills det består enbart av enbart arbete, familj och umgänge med folk med samma sorts liv som vi.
De gemenskaper man rör sig i i en café-kultur, i ett pub-land eller i gathörns-diskussionernas värld innehåller både valda och icke valda möten som på ett okomplicerat sätt utmanar våra föreställningar, vidgar våra horisonter och tvingar oss att bli mer toleranta mot människor vi inte känner särskilt väl. Men vem vill hänga på kvarterskrogen när man kan umgås med grannfamiljen över en fonduegryta i sitt nytapetserade vardagsrum?
Äntligen hemma har rönt stor framgång. Uppföljningsprogrammen är nu så många att jag inte längre kan hålla reda på dem. Med sina praktiska, avslappnade och genombussiga handvändningar visar oss Martin Timell och uppföljare hur enkelt det är att förverkliga drömmarna om ett perfekt boende. Att bygga ett litet drivhus längs väggen, tapetsera om vardagsrummet eller montera en hylla på vinden må vara inom det möjligas ram. Men att kakla om och sätta upp nya köksskåp är direkt farligt.
Den som får för sig att kakla om badrummet riskerar att ställa till det ordentligt för sig. Seriösa snickare ger sig inte på att fuktspärra ett våtrum om de inte är specialister: det är svårt och fuktskador är dyrt att åtgärda. Att montera ett Ikea-kök kräver så mycket fackkunskap att inte ens utbildade snickare klarar av deras senaste serie Duverum. Därför tas köket ur produktion efter endast ett år på marknaden.
De privatpersoner jag känner som inspirerade av hembyggarprogrammen försökt sätta upp ett Ikea-kök själva har fått sneda och vinda kök och en stukad självkänsla. Att uppmuntra svenskar som till vardags inte kan se skillnad på en skiftnyckel och en rörtång att ge sig i kast med uppgifter som byggare med dyr utrustning och lång erfarenhet med rätta tar 400 kronor i timmen för att utföra är idioti.
Martin Timell verkar så himla trevlig att jag själv grips av lust att spika pärlspont bara jag ser honom. Han och de tv-program han personifierar gör emellertid något som är allvarligare än att legitimera svenskarnas sociala isolering, värre än nedvärderingen av fackkunskapen och mer cyniskt än stukningen av Rörtångssvenssons självkänsla. Jag talar om det till synes positiva budskapet att förbättring alltid är möjlig.
Grunden som Äntligen hemma-programmen såväl som Ikea-koncernen reser sina hemdrömmar på är antagandet att man aldrig bör vara nöjd. Hemmet duger aldrig. Färgsättningen blir snabbt omodern, köksluckorna urmodiga och kaklet ofräscht. Det vore närmast omoraliskt att vara lycklig under såna omständigheter. Enda lösningen är att snickra, inreda och... konsumera sig lycklig. Ständig förändring, full fart framåt och långa språng bort från det närmare och närmare belägna förflutna. Inte konstigt att vi blir utbrända när vi rör oss mellan våra krävande jobb och våra aldrig färdiga hem! Nähä, nu ska jag ut och spika pärlspont.