I valrörelse efter valrörelse har socialdemokrater bekymrat talat om att tänderna håller på att bli en klassfråga - men de har inte gjort något åt problemet.
Tandvårdspriserna i Sverige är höga. Jämfört med andra EU-länder är Sverige ett av de länder som har haft den största ökningen av tandvårdskostnaderna under 2000-talet. Orsakerna är flera. Tandvård är kostsamt att producera. Tandvårdsmarknaden fungerar dåligt. De statliga subventionerna har inte hängt med.
Därför genomför alliansregeringen en unik satsning på tandhälsan, genom att öka resurserna från 3 till 6 miljarder kronor. En fördubbling.
Tjugo procent av den vuxna befolkningen uppger att de avstår från att gå till tandvården trots att de tycker sig ha behov av tandvård. Det känns helt enkelt för dyrt att gå till tandläkaren.
Alliansen gick till val på ett löfte om en stor tandvårdreform. Nu har regeringen lämnat ett förslag till tandvårdsreform till lagrådet.
Den första delen av reformen är en tandvårdscheck. Alla vuxna får ett bidrag till regelbundna tandvårdsbesök på 300 kronor vartannat år. De grupper som har lägst besöksfrekvens - personer mellan 20 och 29 år och över 75 år - får det dubbla beloppet, det vill säga 600 kronor vartannat år.
Den andra delen av reformen är ett skydd mot höga kostnader. De flesta av oss drabbas vid enstaka tillfällen i livet av höga tandvårdräkningar. En räkning på flera tiotusentals kronor är inte ovanlig. Den är givetvis svår att betala för många.
Därför behövs ett skydd mot höga kostnader. Skyddet innebär att räkningar upp till 3 000 kronor får alla betala själva. Från 3 000 kronor till 15 000 kronor betalar patienten halva beloppet, och från 15 000 kronor och uppåt behöver patienten endast betala 15 procent av kostnaden.
För alla vuxna under 65 år blir priset på stora eller mycket stora behandlingar därmed betydligt lägre än i dag.
För pensionärer - 65 år och äldre - finns i dag ett skydd mot höga kostnader. Det fungerar dock dåligt. Begränsningen till en viss ålder och en viss typ av ingrepp, protetiska ingrepp, leder till negativa effekter - som att 60-åringar i behov av tandvård av ekonomiska skäl väntar med behandling tills de fyllt 65 år. Begränsningen till endast viss typ av vård gör också att den viktiga bastandvården missgynnas ekonomiskt, vilket kan leda till att det blir billigare för en patient att dra ut en tand och ersätta den med en konstgjord, än att laga den.
Med det föreslagna skyddet mot höga kostnader blir även mindre omfattande protetiska behandlingar, till exempel en tandkrona eller en bro, betydligt billigare för pensionärerna. För mer omfattande protetiska behandlingar, till exempel större implantatbehandlingar, förändras inte priset i någon större utsträckning för de allra flesta.
I ett rikt välfärdsland som Sverige ser vi nu till att alla får tillgång till god tandvård till en rimlig kostnad. Vi kan därmed bocka av ännu ett av alliansens vallöften.
Finn Bengtsson
Göran Hägglund