"Egentligen lär vi oss bara något av de böcker vi inte kan bedöma", sade en gång litteraturkritikern Margit Abenius. Vi som lyssnat på kulturradions sommarserie "Den kritiska punkten" påmindes om det i Katarina Wikars program om litteraturkritik tidigare i sommar. En ödmjuk inställning kan man tycka (men jag vill minnas att en och annan elakhet av sagda litteraturkritiker också förekom i programmet). Annars är ju inte ödmjukhet det man förknippar med kritikerrollen, vare sig det gäller litteratur eller konst. Inspirationen till radioserien fick kulturradion påpassligt nog i Dramatenchefen Staffan Valdemar Holms ilskeutbrott i våras mot DN:s kritiker Leif Zern. "Hur elak får en teaterkritiker vara?", frågade sig P1:s kulturredaktion, med äkta eller låtsat bekymmer. Inte minns jag att vi fick något riktigt svar på frågan.
När jag i helgen som gick hörde ett föredrag om Siri Derkert av konstintendenten Stefan Hammenbeck tänkte jag återigen på radions fråga: "Hur elak får en kritiker vara?" Det var nämligen ingen måtta på hur den manliga kritiken behandlade de kvinnliga konstnärerna i Siri Derkerts generation.
Siri Derkert (1888-1973) fick en gång av den då tongivande konstkritikern Gustaf Näsström förklarat för sig varför kvinnan alltid måste misslyckas med att göra sig gällande på det konstnärliga området: Det hon åstadkommer är, skrev han, "pastischkonst, imitation, stöld, en ormlik mjuk och ogenerad anpassningsförmåga, som höves kvinnan i äktenskapet men ej vid paletten".
Vid samma tid (1921) skrev Albert Engström i skämttidningen Strix om en utställning av 17 kvinnliga konstnärer på Liljewalchs, däribland Siri Derkert och Sigrid Hjertén: "Det är en skam för hela kvinnokönet att ställa ut sådan vidrig talanglöshet. Smutsigt i färg, ointelligent pretentiöst, härmning, aperi, idioti".
Och så den magnifika slutklämmen: "Ni ser ju att det inte går att producera konst - om ni jagar bort er konstfluga, lär er laga mat och föra hushållsböcker, då kommer vi män med våra starka, av våren inspirerade känslor och gör era liv till en fest. Ni blir gifta hela bunten för att i sinom tid föda sunda barn till världen. Behöver ni sedan lite konst, skall vi karlar måla starka och välgjorda tavlor åt er både för kök och sängkammare. Men hustavlan skall ha hedersplatsen".
Året därpå blev Albert Engström invald i Svenska Akademien.
En av de sjutton, konstnärinnan Mollie Faustman gav svar på tal i konsttidskriften Ares och inledde med konstaterandet att "dessa prydliga tirader är icke skrivna av en gymnasist, inte heller av en nykläckt konstdoktor, utan av herr Albert Engström.- - - Jag undrar vad det kan bero på att svenska karlar är så livrädda för kvinnlig konkurrens? Så att de t o m hotar med att göra vårt liv till en fest bara vi slutar måla. "
Det hör inte till vanligheterna att de kritiserade ger svar på tal. När Staffan Valdemar Holm gjorde det i våras blev det ett himla liv. Förmodligen gällde samma sak Mollie Faustman på sin tid. Men hon lät sig inte kväsas. Fyra år senare var det hon som lyckades skapa opinion för att få död på skandaltidningen Fäderneslandet som var känd för att ta heder och ära av folk - där var inte "kritiken" ens hänvisad till en särskild fålla.
Mollie Faustmans stridbarhet märks nog inte i de fyra verk av henne som ännu några dagar går att beskåda i årets sommarutställning på Säfstaholms slott i Vingåker, "...i en ny tids anda", däremot såväl hennes som Siri Derkerts och Sigrid Hjerténs och Vera Nilssons högst personliga tilltal till oss som mer än sjuttio år senare beskådar dessa och ytterligare ett antal kvinnliga modernisters verk från perioden 1900-1930.
Kanske är det så med all kritik - den har ett bäst före datum, så som herrarna Engströms och Näsströms tirader. Och det som de en gång uppenbarligen inte kunde bedöma, det lär vi oss något av i dag.