Politiken har stora svårigheter särskilt på lokal-, regional- och EU-nivå. Det är till exempel uppenbart att vi som talade för euron i fjol underskattade människors skepsis inför en så stor förändring som ett byte av valuta. Lika uppenbart är det att landstings-politikerna i Östergötland (och i andra län), hur många rationella argument det än finns för deras sparåtgärder, har underskattat den reaktion som till exempel besparingarna på akutverksamheten i Norrköping har väckt.
Det positiva i bägge fallen är att väljarna inte stillatigande åser ett politiskt agerande som de ogillar, utan att över 80 procent går och röstar i eurofolkomröstningen och att sjukvårdsförändringarna har skapat både demonstrationer och namninsamlingar för folkomröstning.
Frågan är vad vi politiker drar för slutsatser. För egen del har jag dragit slutsatsen att vi i Sverige måste få långsiktig fart på debatten om internationalisering och Europafrågor på ett helt annat sätt än i dag. Där måste svenska lokal-, region- och rikspolitiker ta på sig uppgiften, liksom utbildningsväsendet. Medierna följer kanske efter. Innan detta är genomfört kan vi inte ha någon ny folkomröstning.
Även landstinget behöver fundera. Det finns många goda argument för de förändringar som partierna i landstinget är näst intill eniga om. Man måste göra något innan underskotten blir på samma nivå som i Stockholm och Skåne. Vi är ett litet län med korta avstånd, vilket gör att man kan planera verksamheten vid sjukhusen i Linköping, Norrköping och Motala rätt mycket som en helhet, särskilt vad gäller planerad vård. Och både befolkningens åldersstruktur, medicinteknikens utveckling och primärvårdens förmåga att ge kvalificerad vård har inneburit stora förändringar som måste påverka utbudet av sjukhusvård.
Ändå räcker inte skälen. Väljarna måste också vara, och känna sig, informerade, förstå och acceptera argumenten. Annars upplevs förändringarna som ett hot.
Det gemensamma i de här fallen (man skulle kunna ta in frågor som nedläggning av glesbygdsskolor med mera i samma problematik) är att de har sin grund i stora, allt snabbare och mer dramatiska samhällsförändringar som politiker måste hantera, men sällan har förberett vare sig väljarna eller de egna partierna på. Det handlar om internationaliseringen, inte minst av ekonomin, om de stora förändringarna av åldersstrukturen, om den våldsamma teknikrevolutionen och mycket mer.
Vi måste ta människors oro inför dessa förändringar på allvar, och diskutera dem på ett helt annat sätt i till exempel folkbildning och politisk debatt. Annars löper vi risk för en demokratisk kris. Och känner vi att väljarna inte är med måste vi våga analysera för- och nackdelar med att gå vidare med planerade förändringar.
Den s-dominerade majoriteten i östgötalandstinget borde nu väga problemen med att riva upp de mest kritiserade förändringarna, till exempel vad gäller den akuta kirurg- och ortopedverksamheten på nätterna i Norrköping, mot
- risken för en svårartad förtroendekris för landstingsledningen, som kan göra fortsatta förändringar närmast omöjliga;
- risken för att man tvingas genomföra en komplett onödig folkomröstning i frågan i Norrköping, och- risken för att det växer fram någon slags sjukvårdsopportunistiskt parti, alternativt att sympatin växer för olika privatalternativ i sjukvården, och drabbar socialdemokratin i valet 2006.
Nog verkar det värt att fundera seriöst över alternativet att backa.