Bildläraren har bett om ursäkt för filminspelningen i Ödeshög. Polisen har bett om ursäkt för att man gick ut med fel uppgifter; det förekom inget draget vapen i samband med polisutryckningen. När ska Corren be om ursäkt för att man inte kontrollerade polisens uppgifter, innan man gick ut med den felaktiga informationen?
"Polis nära att skjuta elever på Lysingskolan". Rubriken, stort uppslagen över fem spalter, toppade Correns förstasida i Mjölbyupplaga tisdagen 3 februari. I artikeln citerades vakthavande befäl, som uppgav att polismannen som kom till platsen drog sitt tjänstevapen och att "det var tur att de lydde. En oförsiktig rörelse i det läget kan sluta med att någon blir ihjälskjuten".
Men det var inte sant. I verkligheten så drog polismannen inget vapen, och det var absolut inte nära att någon hade blivit skjuten. Allt berodde på att polisen gav felaktiga uppgifter till pressen. Det har nu polisen offentligt bett om ursäkt för.
Vilket ansvar har då Corren för att ha förmedlat den felaktiga bilden av hur det gick till? Inte bara till sina läsare, utan också till TT och därmed till hela rikspressen. En nyhetsrapportering som skrämde och chockade en hel bygd, och där en elev sa så här i teve: "Nu förstår jag hur nära det var att jag hade blivit skjuten och dödad".
Vad gjorde Corren för att försäkra sig om att uppgiften om att en polisman skulle ha varit nära att skjuta skolelever var riktig? Ansvarige förundersökningsledaren Robert Kalmendal, vid polisen i Linköping, är förvånad över att Corren inte tog kontakt med honom. "Media måste prata med den som är ansvarig för ärendet, för att vara säker på att få korrekt information", säger han, som i ett tidigt skede hade kunnat kolla upp om det stämde.
På tisdagen, dagen efteråt, fick Corren på andra vägar reda på att uppgiften inte stämde. Det var bildläraren som berättade att polisen vid ett möte med skolan sagt att det var fel. Men i stället för att gå vidare och ställa polisen till svars för de nya uppgifterna, nöjde sig Corren med att låta bildläraren säga det i artikeln. Är det exempel på en ansvarsfull och självständig journalistik? Eller ville man inte spräcka en "god historia" och tvingas erkänna att man hade gått ut så stort med felaktiga uppgifter?
Undertecknad har även påtalat felaktigheten för Correns chefredaktör, men det var först när polisen själv tog kontakt med tidningen i fredags för att framföra en offentlig ursäkt, som Corren skrev om det. Så vilket ansvar har Corren för att det gick så snett i nyhetsrapporteringen?
När får vi läsa en självkritisk ledare om hur Corren har hanterat sitt ansvar i denna historia?
BIRGITTA HELLMAN MAGNUSSON
Corren svarar:
Några kommentarer med anledning av Birgitta Hellman Magnussons inlägg om händelserna i Ödeshög den 2 februari:
Vår reporter tog först kontakt med den polisman det handlade om, han som varit på platsen för filminspelningen i Ödeshög. Han ville emellertid inte uttala sig utan hänvisade till vakthavande befäl i Linköping.
Uppgiften om det dragna vapnet gavs av vakthavande befäl vid polisen. Vakthavande valde att vara mycket detaljrik i sin beskrivning av det inträffade. Han återkom flera gånger under samtalet med vår reporter till att vapnet varit draget och att situationen varit farlig. I det läget fanns inget skäl att tvivla på hans berättelse och söka uppgifter om polisens syn på annat håll. Så såg informationsläget ut på kvällen den 2 februari. Hade polis eller åklagare önskat ändra berättelsen hade de med lätthet kunnat kontakta oss.
När vi fick kännedom om att vapnet inte varit draget, mycket riktigt av Anders Magnusson, gjorde vi omgående detta offentligt. Det skedde först på Corren.se kl 16.35 den 3 februari, dagen efter själva händelsen. Och sedan dagen efter i tidningen.
När polismästare Björn Folkeson i fredags, den 6 februari, bad om ursäkt för den felaktiga uppgiften om det dragna vapnet publicerade vi det på nätet samma dag klockan 17.09 och i tidningen dagen därpå.
Det går alltid att önska att mer borde göras av en tidning. Mot bakgrund av ovanstående är det emellertid min uppfattning att Corren hanterade händelsen på ett rimligt sätt. Och dessutom gav den ungefär den uppmärksamhet den förtjänar.
Ola Sigvardsson
Chefredaktör