I år är det 100 år sedan de svenska rösträttskvinnorna genomförde en enorm namninsamling till förmån för kvinnors rösträtt. Listor låg utlagda i affärer, i tidningar uppmanades människor att skriva på. Dryga 140 000 namnunderskrifter samlades in. Men beslutet lät vänta på sig. Inte förrän femton år senare, 1921, infördes rösträtt och valbarhet för kvinnor i Sverige.
I dag tycker vi att det är en självklarhet att alla svenska medborgare ska ha rösträtt. Själva demokratins tanke vilar på denna princip. Var och en ska kunna välja sina egna representanter och på så sätt vara med och påverka de lagar man själv måste följa.
Argumentet att kön inte spelar någon roll ploppar allt jämt upp i debatten. Vi har åsiktsrepresentativitet, brukar det heta. Våra representanter är inte valda på grund av kön utan för sina åsikters skull. Ett tydligt exempel är de många mansdominerade partier som anser att de är fullt kapabla att bedriva jämställdhetspolitik utan att kvinnor ges halva makten i deras parti.
Låt oss se till historien än en gång. För exakt trettio år sedan samlade sig kvinnor för att stoppa de förslag som 1976 års sexualbrottsutredning lade fram. Utredningen, som gjordes av sex män och en kvinna, presenterade ett förslag som innebar att man skulle reservera brottet våldtäkt för de riktigt grova fallen. I övrigt skulle man mildra lagstiftningen och även göra det möjligt att ta offrets agerande, klädsel och tidigare relation till mannen i beaktande vid en eventuell dom. Det stora problemet var samhällets fördömande av dessa handlingar, inte handlingarna i sig, hävdade utredningen.
Vi är många som är glada för att kvinnorna stoppade detta förslag. Och kön spelade sannerligen en stor roll i denna fråga. Alla kvinnor kunde enas mot detta förslag. Kvinnor inom partiväsendet från höger till vänster, Husmodersförbundet Hem och Samhälle, Fredrika Bremerförbundet och Svenska Kvinnors Vänsterförbund lierade sig med "den nya kvinnorörelsen" i form av bland andra Grupp 8, Arbetets kvinnor och Lesbisk Front.
Sverige brukar i dag framhållas som ett av världens mest jämställda länder och i kvinnorepresentation på nationell nivå är det bara Rwanda som slår oss.
Trots det lever könsorättvisorna kvar. Kvinnors lön är år 2003 endast 68 procent av männens, enligt Regeringskansliets särtryck till budgetpropositionen 2006. Enligt SCB:s tidsanvändningsstudier arbetar kvinnor och män lika många timmar varje vecka. Men män får betalt för fler av sina arbetade timmar medan kvinnor utför lejonparten av det obetalda arbetet i hemmen. Kvinnor utsätts än i dag för mäns våld. Män härskar över företagen och pengarna. Trots detta är det i dag många etablerade riksdagspartier som inte tycker att det behövs ett feministiskt parti i riksdagen, som tycker att de är ganska bra på feminism och att vi i här i Sverige i alla fall är mer jämställda än -- ja de flesta andra länder.
Ett vanligt argument är att den feministiska rörelsen mår bäst av att agera påtryckargrupp utanför parlamentet. Vi vill inte lämna den offentliga makten i händerna på partier som tycker att feministiska politiska initiativ gör sig bäst utanför deras arena. Vi vill vara den feministiska vägen in i parlamentet.
I dagarna startar Feministiskt initiativs stora namninsamling för att vi ska kunna registrera oss som parti och ställa upp i riksdagsvalet. Vi gör det därför att vi, precis som rösträtts-kvinnorna, vet att kön spelar roll. Feministiskt initiativ vill väljas in i Riksdagen och få mandat för att vara en feministisk röst i den svenska demokratin.
Vi vill inte lämna den offentliga makten i händerna på partier som tycker att feministiska politiska initiativ gör sig bäst utanför deras arena. Vi vill vara den feministiska vägen in i parlamentet, skriver tre talespersoner för Feministiskt Initiativ, som nu startat en namninsamling för att kunna registreras som parti i riksdagen.