Det är ljust igen och snart ska vi fira vårfest. Ljuset. Ordets betydelse är självklar för oss alla. Ljuset är lika med värme, glädje, livet. Ljuset väcker både naturen och människor ur vinterns dvala. Alla blir mycket gladare, trevligare och mer sociala. Vi tillbringar mycket mer tid än vanligt med varandra och vi tycker till och med mer om varandra än vi brukar göra.
Ljuset, solens gudomliga verk, gör ett mirakel på jorden. Så har jag känt och tyckt sedan jag var liten.
Kriget, som bröt ut i Bosnien i början av 90-talet, påverkade dock mitt sätt att tänka på det gudomliga verket.
När jag kom till Linköping, sommaren 1993, var det vackert och ljust här. Samtidigt höll mitt hemland och folket där på att utplånas. Större del av min familj, min hemstad, mitt familjehus och mina vänner förintades i krigets lågor.
Solen sken underbart den sommaren. Ljust var det överallt, nästan dygnet runt. Utom i mitt liv. Här existerade inget ljus. Det fanns bara sorg, kyla och mörker inombords. Och i tankarna.
Flera somrar hade gått innan mörkret så småningom började lätta. Varje gång när jag hämtade mina barn på daghemmet i Skeda Udde, där vi bodde, och barnen berättade hur bra de trivdes där blev livet lite ljusare. Varje gång jag träffade någon av mina grannar eller folk från trakten som var trevliga eller bara log mot mig blev mitt liv också lite ljusare. De människor jag mötte under årens lopp som ville förstå mig även om de kanske inte fattade vartenda ord jag hade sagt och som försökte dela sina små vardagsroligheter med mig tillförde så mycket ljus och värme i mitt liv som flera solar tillsammans. Det var detta ljus och värmen som med tiden övervann smärtan och mörkret som hade bosatt sig i min själ.
Och visst ser jag ljuset igen. Och jag känner också värme och glädje. Tack vare Anette och Annika som alltid stöttade mig. Och Marja-Lena som cyklade med mig och lärde mig göra våfflor. Lise-Lotte och Christina som aldrig skrattade när jag sa något oförståeligt på svenska och som bjöd mig på sina fester. Inger som fortfarande bakar bullar till mig. Elias som alltid fanns till hands. Anna-Lena som bandade in svåra ord vars uttal jag försökte härma. Birgitta som gav mig choklad till jul. Bussförarna på linjen 540 som alltid var extra snälla mot mig. Butiksägare som kom hem till mig med min bortglömda plånbok. Och många andra som med sina handlingar visade att de brydde sig.
Jag kommer ihåg dem varenda en och också alla underbara små som stora saker de gjort för mig.
Snart är det valborgsmässoafton när vi ska hylla våren och ljuset. Det ska jag också göra. Men nu tänker jag även på människor som en naturlig del av det efterlängtade ljuset. Det är vi som kan både släcka och tända livets ljus för var-andra. Och för det behövs inte alltid vapen.
Det kan vi göra med våra handlingar, med våra ord och till och med utan ord. Jag har återfunnit mitt ljus, men runt om i världen och även i vårt land Sverige lever åtskilliga isolerade, ensamma, ledsna människor vars liv präglas av hopplöshet och mörkret. Vi kan göra att många av dem hittar sitt ljus igen. Då blir vi fler som ser och kan glädjas åt det ljus som hyllas på fredag.