Vi lever i en föränderlig värld.
När vi växte upp och gick i skolan på 1950- och 60-talen fanns ingen pizza eller kebab. I korvkioskerna - som fanns i nästan varje gathörn - såldes korv. Inte ens hamburgaren hade gjort sin entré. Video, dator, mobiltelefon och miniräknare fanns knappt på planeringsbordet. Svartvit tv och bandspelare var lyx som började göra sitt intåg i de svenska hemmen. På radion fanns P1 och hade man förmånen att se på tv så fanns det till en början bara en kanal.
Vår barndoms idrottshjältar hette Sixten Jernberg, Jonny Nilsson, Nisse Liedholm, Ingemar Johansson och Sven Tumba för att nämna några. Någon svensk idrottsstjärna med invandrarbakgrund kan ingen av oss minnas från den tiden.
I dag heter våra svenska idrottsstjärnor Anja Pärson, Charlotte Kalla och Henrik Zetterberg. Men de heter också Zlatan Ibrahimovic, Mustafa Mohamed och Ara Abrahamian. Så långt är allt gott. Men likväl finns det uppenbara brister i integrationsarbetet - och segregationen är ett problem som angår oss alla. Att inte alla har samma möjligheter i samhället innebär att vissa löper större risk än andra att hamna i utanförskap.
Under 2008 vill länsstyrelsen i Östergötland och Östergötlands idrottsförbund uppmärksamma integrationsfrågornas betydelse för länet. Vi hävdar att idrottsrörelsen, folkbildningsrörelsen och andra delar av den ideella sektorn har stor potential att erbjuda människor lika möjligheter till delaktighet i en viktig del av samhället.
Vi är alla lika stolta när Zlatan Ibrahimovic eller Charlotte Kalla når framgångar ute i den stora idrottsvärlden. De betyder mer för integrationsarbetet än alla manifest som produceras av tjänstemän för tjänstemän. Men också de lokala föreningarna måste spela en viktigare roll än vad de gör idag. Den ideella sektorn måste bli än bättre på att attrahera såväl infödda som invandrade svenskar, män som kvinnor. Offentlig sektor måste förutom att effektivisera sin egen verksamhet bli bättre på att stötta den ideella sektorn och sätta integrationsfrågorna på dagordningen.
Vår förhoppning är att alla ska medverka till ett samhälle utan främlingsfientlighet och rasism.
Det första steget är att mötas på lika villkor och idrotten är en utmärkt arena för det. Nästa steg är att bli medveten om sina fördomar och det sista och allra viktigaste steget är att försöka behandla alla människor värdigt.
Björn Eriksson
Kjell Augustsson