Det jobbavdrag som alliansregeringen infört och planerar att utvidga är en utmärkt reform.
Sverige har världens högst beskattade låginkomsttagare och alla skattesänkningar för dessa är därför välkomna. Men en olycklig sidoeffekt av jobbavdraget är att en alltför jämn inkomstfördelning kommer att bli ännu jämnare. Ett snabbt avskaffande av värnskatten skulle motverka detta problem.
Värnskatten inbringar långt under en procent av de totala offentliga intäkterna och våra beräkningar visar att ett avskaffande av värnskatten skulle återföra skillnaden mellan olika inkomstgrupper till den nivå som gällde före förvärvsavdraget.
Bortom den oerhört förenklade debatten i fördelningsfrågor som förs med slagord om "växande klyftor" finns en verklighet som ser helt annorlunda ut. Sverige kännetecknas nämligen inte av stora inkomstskillnader - tvärtom har jämlikhetstanken drivits extremt långt, längre än i något annat land.
I budgetpropositionen står att läsa att Sverige (avser år 2005) har den jämnaste inkomstfördelningen i hela industrivärlden. Sveriges problem är faktiskt att skillnaderna mellan olika livsval och ansträngningar är för små.
Inkomstskillnaderna i Sverige behöver alltså öka. Och här spelar skattepolitiken en viktig roll. Det är ju nettolönen - inte bruttolönen - som ger de faktiska frukterna av arbetet.
Vad händer med människors vilja att anstränga sig; utbilda sig och ta risker om skillnaden jämfört med att inte göra det är väldigt små? Det är ingen slump att allt färre väljer naturvetenskapliga utbildningar. Dessa är som bekant relativt ansträngande och varför underkasta sig dem om premien blir väldigt liten?
Nyligen publicerades siffror från OECD som visar att den svenska utbildningspremien för universitets- och högskoleutbildning är lägre än i alla andra industriländer. Räknat före skatt!
De långsiktiga effekterna av ständigt försämrade incitament att anstränga sig är mycket allvarliga för svensk ekonomi.
I ett anständigt samhälle är det en självklarhet att garantera vård, skola och omsorg åt alla samt att föra en politik för att bekämpa fattigdom. Men i ett anständigt samhälle är det också en självklarhet att flit, ansträngning och risktagande måste få löna sig. En skatt som bara skär av någons inkomst för att den överstiger ett visst belopp måste kallas för vad den är - en straffskatt.
Sverige behöver ökade - inte minskade - inkomstskillnader. Därför borde regeringen gradvis sänka progressiviteten i skattesystemet. En fördjupad diskussion behöver inledas om inkomstutjämningen, hur långt den ska drivas och hur vi kan skapa bättre incitament för ansträngning och risktagande. På längre sikt är ett helt proportionellt skattesystem motiverat av många skäl - inte minst fördelningspolitiska.
Robert Gidehag
Nils Bohlin