"Berzelius är en av våra största vetenskapsmän" lyder en rubrik i Corren den 4 februari. Om vi begränsar oss till naturvetenskapen och vetenskapsmännen Jacob Berzelius och Carl von Linné är jag beredd att instämma i detta påstående.
Dessa två intar en särklass bland Sveriges naturvetare. Linnés insatser inom naturvetenskapen är välkända och världsberömda. Att Berzelius forskargärning är väl så betydelsefull framgår klart i naturvetenskapshistorisk litteratur, där han presenteras som en av de allra största inom kemin. Att han inte är tillnärmelsevis lika välkänd som Linné har en rad orsaker. Det är nog lättare att bli berömd som blomsterkung än som kemikaliekung.
Det finns därför all anledning att öka kunskapen om denne östgötasons insatser.
Jacob Berzelius och den franske kemisten Antoine Lavoasier anses vara skapare av den moderna kemin. Lavoisiers förklaring av förbränningen avlivade föreställningen att elden utgjorde ett element (grundämne). Berzelius bländande analysteknik fick vetenskapsvärlden att snabbt acceptera Daltons atomteori vilken vid den tiden var starkt ifrågasatt. Därmed förkastades den sista resten av Aristoteles lära om de fyra elementen som under årtusenden hämmat framsteg inom naturvetenskapen.
Berzelius blev den som i sann Linnéanda systematiserade hela den då kända kemin i den form vi känner i dag. Under en period på 1830- och 40-talen var Berzelius högsta instans i världen inom kemin - ingen kemist av rang publicerade en ny teori utan att ha inhämtat Berzelius synpunkter.
27 år gammal utnämndes han till professor i medicin och farmaci vid kirurgiska undervisningsverket i Stockholm. Han delade kemin i oorganisk och organisk kemi och skapade den gren av kemin som i dag kallas biokemi. Vidare skrev han en lärobok i kemi som översattes till flera språk och kom att utgöra grunden för all kemiundervisning under ett sekel. En liten kuriositet med östgötsk anknytning är Berzelius vistelse i Vadstena sommaren 1799. Där arbetade han på apoteket och lärde sig att blåsa glas av den italienske glasblåsaren Josua Vaccano, en ovärderlig kunskap för en kemist på 1800-talet.
Idén att inrätta ett Berzeliusmuseum i Linköping är väl värd att realisera.
Det är nästan en skandal att det saknas utrymme att exponera hans kvarlämnade laboratorieutrustning och åskådliggöra det laboratorium där han arbetade. Om nu inte detta går att genomföra i Stockholm skulle det vara en fjäder i hatten för Linköping att kunna sprida kunskap om Östergötlands världsberömde son på ett värdigt sätt.
Som medlem av Berzeliussällskapet önskar jag också att vi kallar Berzelius med tilltalsnamnet Jacob. Så gjorde hans samtida och på minnesstenar i Stockholm, Väversunda och Linköping finns inget Jöns att läsa. Själv skrev han sig Jac. Berzelius eller J. Jacob Berzelius. Att skriva Jöns Jacob är en 1900-talsföreteelse som av någon anledning kommit i allmänt bruk.
Jacob skulle nog vända sig i sin grav om han visste att det i Linköping rullar en buss som döpts till Jöns Jacob Berselius!
Rolf Norin