Rwanda har befunnit sig i världens blickfång sedan 1994. Sexton år efter folkmordet är försoningsprocessen fortfarande landets mest angelägna uppgift. Den FN-stödda tribunalen mot misstänkta krigsförbrytare är ett uttryck för att straffrihet för grova brott mot mänskligheten inte längre är ett alternativ. Rwanda åtnjuter i dag stor respekt i omvärlden. Dess parlament är, med över 50 procent kvinnor, världens mest jämställda. Landet har arbetat framgångsrikt med flera av FN:s millenniemål och är ett av åtta i pilotprojektet. Ett FN som bättre ska samordna världsorganisationens arbete i fält. Rwanda var värdnation för FN:s världsmiljödag i juni.
Rwanda har dessvärre också en mörkare nutidshistoria. Under hela president Paul Kagames tid vid makten har våld, försvinnanden och mord drabbat journalister, politiker och personer med anknytning till försoningsprocessen.
Instabiliteten ökar nu inför presidentvalet den 9 augusti, vilket en delegation av svenska riksdagsledamöter under ledning av Svenska FN-förbundet kunde notera vid ett besök i huvudstaden Kigali i våras. Varningssignalerna är många. Yttrande- och pressfriheten inskränks. Politiska partier måste godkännas av en statlig myndighet. Oppositionella och höga officerare fängslas godtyckligt. Två oppositionstidningar har stängts och frivilligorganisationer har svårt att verka. I slutet av juni mördades redaktören för den oberoende tidningen Umuvugizi, Jean-Léonard Rugambage, medan en annan journalist undkom ett kidnappningsförsök. FN har fördömt mordet och kallat det ett grundskott mot den grundläggande pressfriheten. Representanten för Human Rights Watch, den enda internationella människorättsorganisationen på plats, ombads i våras att lämna landet.
Efter att presidenten i ett tal anklagat oppositionskandidaten Victoire Ingabiré Umuhoza för historierevisionism fängslades både hon och hennes försvarsadvokat. Få bedömare tror att eventuella utmanare har en chans i valet. Under lång tid har Paul Kagame varit något av västvärldens kelgris. Särskilt goda är hans relationer med USA, men också Sverige och EU har ett omfattande samarbete med Rwanda. Omvärlden måste nu uppmärksamma utvecklingen i landet och kräva respekt för politisk frihet och grundläggande rättigheter. I detta sammanhang är FN-principen skyldighet att skydda, som avser att förebygga och ingripa i situationer som hotar mänsklig säkerhet, tillämplig. Även Rwandas roll i grannlandet Demokratiska republiken Kongo kräver ett vakande öga.
Den misstro mot FN och omvärlden som finns i Rwanda efter folkmordet är förståelig. Trots det måste Kagames ledarskap synas i sömmarna. Varken landets ledning eller dess befolkning är betjänt av att omvärlden tiger. Rwanda är en tryckkokare som riskerar att explodera om inget görs. Historiens hemskheter får inte upprepas.