En slentrianmässig och kravlös sjukskrivning för utmattningssyndrom är skadlig och ett svek mot de sjuka, skriver distriktsläkaren och socialdemokraten Johan Walan (27/8).
Ingen kan väl argumentera mot detta. Men en slentrianmässig och kravlös diagnostik, åtgärd, behandling, uppföljning och rehabilitering är minst lika skadlig. För att inte tala om vilket svek detta är emot de psykiskt sjuka och deras anhöriga.
Tyvärr lämnar socialdemokraterna efter 12 år av regeringsinnehav och landstingsmajoritet i Östergötland efter sig ett arv av nonchalans för de psykiskt sjukas situation. Såväl vad gäller brist på att identifiera problemet, och därmed oförmåga till relevanta åtgärder, som på brist empati för de som drabbats - inte sällan de mest utsatta grupperna i vårt samhälle.
Omänskliga och sjukdomsförvärrande vårdköer för alla som vill komma i kontakt med seriös psykiatrisk kompetens är resultatet från socialdemokraternas tid vid makten.
Är det då rätt medicin att börja ransonera även bland sjukskrivningarna för de psykiskt sjuka, innan den dåliga tillgängligheten för vård och rehabilitering kunnat förbättras? Knappast.
För att vi ska kunna leva upp till Hälso- och sjukvårdslagens intentioner om en god hälsa på lika villkor som övergripande mål måste hälso- och sjukvården bedrivas utifrån den unika individens förutsättningar. Förutsättningar som inte bara är en kollektiv psykiatrisk huvuddiagnos så som "utmattningssyndrom".
I samtliga fall måste det göras en bedömning av personlighet och lämplighet för olika alternativ till åtgärd och uppföljning - utifrån en samlad bild av förekommande sjukdomar, social situation och möjlig eller önskvärt rimlig slutlig funktionsnivå för den enskilde vårdsökande.
Och denna unika och individuella bedömning görs varje dag av läkare i mötet med den vårdsökande. Inte av myndigheter eller av generella direktiv "von oben".
Av denna anledning kan man inte skilja det ansvar som krävs för val av diagnos(er), åtgärder och sjukskrivningar från den befogenhet att utföra detta som måste ligga hos den patientansvariga läkaren. Ett led i omyndigförklarandet av patienten och läkaren är att Socialstyrelsen nu har aviserat att eventuella avsteg från de riktlinjer för sjukskrivning, som nu sannolikt kommer, måste motiveras särskilt.
Den patient som sökt upp mig som legitimerad läkare undrar naturligtvis varför, av vem och i vilket syfte riktlinjerna ska vara pekpinnar. Vi har ju båda två, som läkare och patient, ett gemensamt mål, nämligen att patienten ska bli frisk inom en så snar framtid som möjligt och därmed minimera behovet av sjukskrivning.
Om nu myndigheten anser sig ha befogenhet till pekpinnar för alla enskilda vårdmöten så kanske den, i konsekvensens namn, även borde ha befogenhet och ansvar för såväl diagnos, åtgärder som utfall för alla dessa patienter?
Finn Bengtsson (m)