"Guldprick värd att värna" skrev Riksdag & Departements chefredaktör Nils Funcke inför Säkerhets- och integritetsskyddsnämndens invigning i början av juni. Funcke syftade på nämndens vapen, som består av en prick i guld omgiven av en skyddande skans krönt med en krona. Guldpricken symboliserar medborgaren och skansen är nämnden.
Jag har fått det hedersamma uppdraget att företräda folkpartiet i denna nämnd, som startade den 1 januari i år. Bakgrunden till dess tillkomst är riksdagens krav på medborgerlig kontroll av hur myndigheter använder hemliga tvångsmedel i arbetet med brottsbekämpning.
Egentligen är det märkligt hur lite samhällsdebatt, som förs kring skyddet för den personliga integriteten i vårt land. Länge var vi naiva i tron att grov brottslighet och terrorism inte alls förekom i Sverige. Med insikten om att så kan vara fallet, utbröt ett nästintill hysteriskt sökande efter motmedel. Det senaste exemplet är beslutet kring FRA och signalspaning.
När riksdagen hösten 2007 beslöt att tillåta så kallad buggning var riksdagen medveten om att beslutet måste förenas med ett värn för rättssäkerhet och personlig integritet. Mot den bakgrunden är det förvånande att regeringen inte insåg sprängkraften i det förslag om signalspaning som var på väg till riksdagen.
Under årens lopp har frågan om skyddet för den personliga integriteten uppmärksammats genom olika utredningar. Nu senast genom Integritetsskyddskommitténs betänkande i januari i år. Jämfört med den kritiska analys kring läget, som kommittén tidigare presenterat, så är förslagen i slutbetänkandet förvånansvärt magra.
På integritetsområdet finns naturligtvis målkonflikter och det finns också olika slag av inskränkning av den personliga integriteten. Den enskildes integritet är inte absolut i alla lägen. Men det är alltid nödvändigt att göra en noggrann prövning av vilka intressen som står mot varandra. En grundprincip är att inskränkningar bara är berättigade:
om det finns ett intresse som uppenbart måste väga tyngre än integritetsintresset
om detta intresse inte kan tillgodoses på annat sätt och åtgärden är effektiv
om åtgärden inte är mer långtgående än att den är proportionerlig mot det intresse som ska tillgodoses.
Det har också betydelse om åtgärden verkar generellt och därmed påverkar alla i en viss situation (till exempel kameraövervakning) eller om den riktar sig specifikt mot en viss person (till exempel husrannsakan). Kort sagt, ju mer långtgående en inskränkning i integritetsskyddet är och ju längre åtgärden pågår, desto viktigare värden måste ligga i den andra vågskålen.
Jag hoppas att det riksdagsbeslut som togs i onsdags motsvarar dessa avvägningar. Men jag är inte säker.
Linnéa Darell