Ett historiskt maktskifte ägde förra helgen rum i Japan då det liberaldemokratiska partiet (LDP) förlorade regeringsmakten i ett allmänt val för första gången på 54 år. Med 309 av 480 mandat i valet till underhuset vann Japans demokratiska parti (DPJ) en ren utklassningsseger.
Den avgående premiärminister Taro Aso har klandrats för att vara obeslutsam, obildad, och okänslig för vanliga medborgares problem. Men en impopulär premiärminister räcker inte för att förklara LDPs förödande nederlag. De japanska väljarna har också i stigande grad upplevt att partiets politik är ur takt med de politiska, sociala och ekonomiska problem som Japan står inför. Kritiken har varit särskilt hård mot ökade ekonomiska klyftor och Asos försök att hantera den pågående ekonomiska krisen.
DPJ har gått till val på en valplattform som betonar förändring. Detta har varit en tacksam uppgift då missnöjet med LDP är så pass utbrett. Men hur pass realistiskt är det att tro att Japan under DPJ verkligen kommer att förändras?
Ett övergripande mål för DPJ är att kullkasta det intima samarbetet mellan LDP och byråkratin. Genom att placera ut ett stort antal politiker på nyckelpositioner i statliga departement vill DPJ öka de folkvaldas makt på bekostnad av mäktiga karriärbyråkrater. Decentralisering är ytterligare en av DPJs strategier för att komma bort från Japans de facto enpartisystem. Tanken är att självständiga regioner skulle ge mer pluralism, eftersom kraven att rätta sig efter det styrande partiet i Tokyo då skulle minska.
Genom en rad reformer till gagn för barnfamiljer vill DPJ dessutom uppmuntra japanerna till att föda fler barn, något som behövs i det snabbt åldrande samhället.
Den som hoppas att Japan kommer att förändras radikalt i och med DPJs seger kan dock bli besviken. Ideologiskt är det trots allt inte mycket som skiljer partierna åt. Det ligger också nära till hands att tro att den breda koalition av konservativa, nyliberaler och socialdemokrater som utgör DPJ kan komma att splittras när partiet nu står inför den svåra uppgiften att formulera en sammanhållen regeringspolitik.
Men om DPJs partiledare Yukio Hatoyama lyckas hålla ihop sitt parti kan Japan under de kommande fyra åren få en stabil regering. Detta vore i så fall positivt för landets trovärdighet på den internationella arenan. Löftet om att en DPJ-regering kommer att strypa Japans utsläpp av växthusgaser långt mer kraftfullt än LDP åtagit sig är givetvis särskilt hoppfullt.
DPJ har uttryckt att Japan bör inta en mer självständig roll i förhållande till allianspartnern USA. Om detta betyder att en DPJ-ledd regering är redo att revidera Japans pacifistiska konstitution och rusta upp det inhemska försvaret, så att det står i paritet med Japan styrka som världens näst största ekonomi, återstår dock att se.
Linus Hagström
Björn Jerdén