Jag minns det fortfarande så tydligt, mitt första och hittills enda besök i en rättssal. Det var i rådhuset i Landskrona och en ung man stod inför rätta för att ha givit en annan ung man en "dansk skalle". Vad det var för något undrade jag länge efteråt. Tydligen hade jag då ännu inte förvärvat det som är journalistikens främsta redskap - modet att ställa dumma frågor. Men så var jag bara 8 år.
Bakom domarskranket satt min morfar, sjuttiotvå år äldre än jag. Han var alltså 80 år och hade varit borgmästare i Landskrona i femtio år. 30 år gammal hade han valts till sitt ämbete. Men nu var det sista gången han framträdde som domare. Efter ett halvt sekel skulle han gå i pension. Och dagen till ära frikändes förstås killen som stod inför rätta.
Hur kom det sig att morfar satt kvar så länge som borgmästare? Jo, han var nog en populär person i den lilla stan men också rätt egensinnig och det hade tydligen gjorts tappra försök att få honom att pensionera sig tidigare. Men det stod inte i några papper något om pensionsålder och morfar gillade sitt jobb. Dessutom behövde han lönen. Han hade tio barn att försörja och alla var inte vuxna än när han nådde den nu officiella pensions-åldern, 65.
Han lär ha kontrat propåerna om att han borde dra sig tillbaka med att det skulle han göra om han fick behålla hela sin lön. Så han fick fortsätta. Varken i det offentliga eller det privata arbetslivet hade man väl ännu vid denna tid hört talas om bonusar eller fallskärmar. Så han levde verkligen upp till det som i den nyligen presenterade utredningen Senior 2005 utmålas närmast som en skräck- vision - vi måste jobba till 79 om samhället skall kunna ta hand om alla oss 40-talister när vi blir gamla.
Själv var han en gammal 68 - 1868 alltså. Då föddes han.
Vad jag har undrat är hur han lyckades ha sådan självkänsla att han stod emot förslagen att pensionera sig. Den lär inte finnas hos så många i min egen generation som försvinner ut genom diverse bakdörrar med eller utan avgångsvederlag eller avtalspension med stämpeln "Inte längre önskvärd". Jag tänkte på det när jag såg förra veckans Uppdrag granskning där avpolletterade arbetare från Korsnäs intervjuades, kränkta, knäckta. En enda fortfarande anställd arbetskamrat vågade framträda i programmet och uttrycka sin indignation över hur de blivit behandlade och över den stämning som nu råder på företaget.
Att ha sin glädje och sin självkänsla i yrket skär tvärsigenom sociala statuskategorier men kanske är det svårare att köra över en hög ämbetsman än en lågutbildad arbetare. Men nog sitter självförtroendet trängre i dag hos alla kategorier yrkesaktiva personer. Vilket också förklaras av att anställningstryggheten har urholkats väsentligt. Enligt europeisk statistik som redovisades i Uppdrag granskning har Sverige halkat ned på sjunde plats när det gäller anställningstrygghet. I länder som Spanien, Portugal och Turkiet är den betydligt högre.
"Arbetsmiljöarbetet måste utgå från att alla åldras" var rubriken på ett pressmeddelande häromdagen från Arbetslivsinstitutet:
"Med åren tappar människan visserligen en del förmågor, exempelvis syn och hörsel. Men i kraft av större kunskap kan hon vara mer presterande än yngre i sitt arbete." Det säger arbetslivsforskarna Margareta Torgén och Gunnel Ahlberg.
De förnekar ingalunda att syn, hörsel och muskelstyrka försämras med åren. Det börjar redan före 40-årsåldern. Men arbetslivet kan anpassas efter detta. Och faktiskt finns det inga entydiga samband mellan ålder och prestation. När det gäller våra kognitiva funktioner så skiljer forskarna på "flytande intelligens" som handlar om reaktionshastighet och minne och "kristalliserad intelligens" som tenderar att förbättras och som byggs upp med ökad kunskap och erfarenhet. Man vet hur saker är och hur saker går till.
Sen återstår frågan om man lyckas behålla arbetslusten så som min morfar, eller till exempel jag själv, har gjort. Enligt Martin Ingvar, professor i neurofysiologi, som jag träffade vid en konferens om arbetslusten i skolan så har skolan missat flera grundläggande kunskapsbitar om hur människor fungerar och om den visdom som finns lagrad i våra hjärnor. Det får lärare och elever betala för i dag. Kravet på flexibilitet som ställs i var och varannan platsannons är till exempel mycket sällan en lustdrivande faktor. Och misslyckade förändringsprocesser skapar onda cirklar, tappad arbetslust. Det finns enligt Martin Ingvar inga egentliga biologiska hinder för äldre att ta till sig ny kunskap.
Det var väl det min morfar visste.