Correns ledare 2 juni ondgör sig över kameraövervakningens utbredning. Det är den personliga integriteten som hotas. Man hävdar att kameran motarbetar symptomen istället för att angripa problemen på djupet.
Av någon anledning finns det destruktiva anlag hos en del individer. De flesta kan behärska driften till att förstöra eller misshandla. En del behöver hjälp med denna behärskning. Risken att bli avslöjad är en sådan hjälp. Anonymitet kan istället ge incitament till handlingen; risken till upptäckt är minimal. Vårt samhälle har under de senaste generationerna till stora delar blivit alltmer anonymt. Tidigare fanns det i småstaden eller kvarteret oftast ögon som såg, ingrep eller rapporterade till föräldrar eller skolan. Många har använt detta som argument mot livet i småstaden. Effekten var emellertid lugn och ro för innevånarna. Hur hanterades integriteten i småstaden?
Den personliga integriteten har under senare år gjorts till en allt överskuggande princip - en mänsklig rättighet att förbli anonym. Detta gäller naturligtvis bara på bild. I övrigt finns vi med hjälp av personnummer i ett otal register och databaser. Här tillåts ändamålen helga medlen. Samma borde gälla för kameraövervakning. De positiva effekterna såväl för de potentiella förövarna som offren skall ställas mot den så kallade personliga integriteten.
En annan effekt av integritetsprincipen är bevarandet av patientjournaler i lokala miljöer. Veckans rapport om 100 000 skador om året inom landets sjukvård skylls till en ansenlig del på brist på information. Som väl är pågår nu arbete både med lagstiftning och övergripande system för att äntligen ge behandlande läkare tillgång till alla relevanta uppgifter om patienten.
Äntligen har förnuftet låtit ändamålet helga medlen - till allas fromma.
Håkan Ericson