Regeringen har gett Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige i uppdrag att öka kunskapen om slaveriet och Sveriges historiska ansvar. Genom att se vår historia och samtid i vitögat kan var och en bidra till att nutidens slaveri bekämpas.
Vår historiebeskrivning pekar ofta på slaveriet som en del av det unga Amerikas bakgrund - men vad som mer sällan nämns är Sveriges delaktighet i den transatlantiska slavhandeln:
Svenska Afrikakompaniet drev ett slavfort i nuvarande Ghana. Kung Gustav III sanktionerade och tjänade pengar på Västindiska Kompaniets slavhandel på ön St. Barthélemy i Västindien. Och bojor och kedjor för slavtrafiken var en betydande svensk exportprodukt. Sverige förbjöd slutgiltigt slavhandeln först trettio år efter det brittiska förbudet 1807.
Ordet slaveri används ofta för att beskriva något som existerade förr. Men slaveriet finns fortfarande - här och nu.
I dag kallas det för trafficking och människohandel. Många fattiga arbetare världen över sitter också - genom skulder till sina arbetsgivare - fast i ett slags slaveri där skulderna aldrig kan betalas av.
Antalet människor som lever i slaveri i beräknas av FN vara närmare 13 miljoner.
Trafficking med Sverige som mål eller genomfartsland är ett av många exempel på hur det moderna slaveriet också kan märkas här hemma. Kinesiska barn som spårlöst försvinner från barnhem är ett annat.
Så sent som för ett par veckor sedan rapporterades om människor som hålls som slavar, vaktade av hundar, i kinesiska tegelbruk. En fråga att ställa sig i samband med sådana rapporter är på vilket sätt svenska företag säkerställer att deras underleverantörer inte bryter mot de mänskliga rättigheterna.
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige har till uppgift att främja arbetet med mänskliga rättigheter på hemmaplan.
Vi kommer under hösten att tillsammans med ett flertal organisationer samla engagerad expertis och allmänheten till en konferens för att minnas Sveriges roll i den transatlantiska slavhandeln och diskutera hur vi kan bekämpa dagens slaveri. Först när vi erkänner och synliggör problemets omfattning - då som nu - kan vi göra framsteg i kampen mot slaveri och rasism.
Men det finns många konkreta saker vi kan göra redan i dag.
Svenska företag kan ställa krav och avsätta medel till att säkerställa goda arbetsförhållanden i samtliga produktionsled. Likaså kan svenska politiker kräva att skattemedel inte används av företag som kränker eller utnyttjar människor genom att införa anti-diskrimineringsklausuler vid upphandling.
Och var och en av oss kan vid nästa shoppingrunda fråga hur kläderna eller prylarna vi köper är producerade och därigenom sätta press på tillverkare, inköpare och försäljare.
Den kampanj som ledde till att den brittiska regeringen år 1807 förbjöd den transatlantiska slavhandeln kan ses som den första moderna folkrörelsen mot rasism och för mänskliga rättigheter.
Frågor om mänskliga rättigheter är gränslösa och tidlösa och de är lika viktiga i dagens Sverige som i 1800-talets Amerika.
Kampen mot slaveriet är långt ifrån avslutad.
Elisabeth Abiri